Kyrkan kallar oss verkligen att älska Gud, för han är alltings Skapare, och det är genom kärleken till honom som vi kommer att förstå hela den kreativa harmonin i världen.

Varför uppmanar kyrkan till att älska Gud, men fokuserar inte på att t

Kyrkan kallar oss verkligen att älska Gud, för han är alltings Skapare, och det är genom kärleken till honom som vi kommer att förstå hela den kreativa harmonin i världen. I denna förståelse blir naturen inte ett föremål för dyrkan eller överdriven omsorg, utan fungerar snarare som ett vittnesbörd om Guds visdom och godhet, som förkunnar storheten i hans skapande kraft.

En av källorna konstaterar således:
"Universum, både i sin helhet och i sina enskildheter, har sin egen riktning, koherens, målmedvetenhet. Den är full av rimlighet. Det återstår för oss att öppet erkänna att den inte behöver mänsklig omsorg för det. Dessutom är våra aktiviteter ofta bara en kränkning av hennes rättigheter; På vidsträckta landområden ersattes den levande växtligheten av döda fyrkanter eller själlösa strukturer. Men storheten i den skapande gudomliga högra handen, manifesterad i naturen, bönfaller inte om genom detta. "Himlarna skall förkunna Guds härlighet, men himlavalvet förkunnar hans hand av skapelse." Det är därför våra mentorer, fäder och lärare i kyrkan, både från det avlägsna förflutna och närmare oss, ofta riktar vår uppmärksamhet mot naturen, förkunnaren av kraften, Guds godhet, Guds majestät." (källa: länk txt)

Av detta följer att naturen i sig inte kräver mänsklig omsorg, eftersom den är en uppenbarelse av Gud, en manifestation av hans storhet. Att älska Skaparen innebär att respektera och hedra allt som Han har skapat, utan att ägna otillbörlig uppmärksamhet åt naturen förutom att älska Honom.

Dessutom anger en annan källa:
"I vår tid är det mycket viktigt att återvända till Kristi inställning till naturen, till dess skönhet, till dess mening i sig, inte bara i förhållande till oss. När vi tittar på det är det viktigt att inte tänka på vilken nytta vi kan få av det, eller vilken fara som ligger i det. Vi kan betrakta naturen som något som Gud har skapat, inte bara för att manifestera fullkomlig skönhet, utan för att den i rätt tid, befriad från syndens ok som människan har lagt på naturen, kan bli en del av det gudomliga riket. (källa: länk txt)

Detta synsätt betonar att naturen har sin plats i Guds plan, men huvudtonvikten ligger på människans återkomst till gemenskap med Gud, vilket också innebär en medvetenhet om naturen som en del av denna gudomliga plan. I ett sådant sammanhang är omsorgen om naturen inte ett mål i sig, utan ett uttryck för en djupare, ursprunglig kärlek till Skaparen.

Betoningen på Guds kärlek beror alltså på det faktum att det är genom gemenskap med honom som vi upptäcker en sann förståelse av både världen omkring oss och vårt förhållande till naturen, som förblir ett magnifikt vittnesbörd om hans skapande kraft.

Stödjande citat:
"Universum, både i sin helhet och i sina enskildheter, har sin egen riktning, koherens, målmedvetenhet..." (källa: länk txt)

"I vår tid är det mycket viktigt att återvända till Kristi inställning till naturen, till dess skönhet, till dess mening i sig själv..." (källa: länk txt)