Vilken av de två typerna av kallelse inför Gud – en kallelse eller ett
Enligt min mening är det uppmaningen som är mest betydelsefull, och inte ropet. Kallelsen inför Gud återspeglar en djupt personlig och nådefylld inbjudan, genom vilken en person förvärvar ett sant gudomligt släktskap, blir nära och älskad och får en ny livskvalitet. Denna kallelse innehåller idén om evig förening med Gud; den kallar oss inte bara i ett anfall av förtvivlan eller ilska, utan som vänner och släktingar, vilket betonar den Allsmäktiges villkorslösa kärlek och omsorg.I ett avsnitt står det till exempel: "Hans kallelse, som väckte oss till liv, är en kallelse att bli hans vänner i evigheters evighet. Han kallar oss att bli hans släktingar, barn, söner, döttrar, att bli lika nära och kära för honom som hans enfödde Son Jesus Kristus, att bli en plats där den Helige Ande bor i oss, att ta del av gudomligheten själv." (källa: länk txt)Detta citat illustrerar att kallelsen inte bara är en mekanisk kallelse, utan en inbjudan att gå in i en djup, intim relation med Gud, som i grunden bestämmer en persons syfte och hans värde i Skaparens ögon.Samtidigt beskrivs skrik, även om det är ett starkt uttryck för känslor, ofta som en reaktion i speciella, ofta krisartade eller känslomässigt laddade situationer när en person uttrycker sin fasa, rädsla eller förtvivlan, som i beskrivningen av Davids rop om omvändelse: "... där David uttryckte all sin fasa inför sig själv, all sin fasa inför sitt brott, inför Gud, inför människor, all sin ånger, sitt hjärtas och sin själs brustenhet, förtvivlans och hoppets rop." (källa: länk txt)Att gråta kan alltså vara en kraftfull känslomässig handling, men det är ett uttryck för en brådskande, ibland smärtsam, reaktion på syndens allvar och inre oenighet. Kallelsen, å andra sidan, öppnar vägen för en person inte bara till tillrättavisning, utan också till det sanna livet, som ges genom Guds kärlek och barmhärtighet.Sammanfattningsvis är kallelsen mer meningsfull eftersom den bekräftar vårt värde och vår värdighet i Guds ögon och blir en källa till andlig förnyelse och en varaktig förbindelse med honom.Stödjande citat: "Hans kallelse, som väckte oss till liv, är en kallelse att bli hans vänner i evigheters evighet. Han kallar oss att bli hans släktingar, barn, söner, döttrar, att bli lika nära och kära för honom som hans enfödde Son Jesus Kristus, att bli en plats där den Helige Ande bor i oss, att ta del av gudomligheten själv." (källa: länk txt) "… där David uttryckte all sin fasa inför sig själv, all sin fasa inför sitt brott, inför Gud, inför människor, all sin ånger, sitt hjärtas och sin själs brustenhet, förtvivlans och hoppets rop." (källa: länk txt)