Är det värt att bekänna allvarliga synder för aposteln Paulus, och vil
I den kristna traditionen betraktas bikten inte som en direkt vädjan till något levande syndavittne, till exempel aposteln Paulus, utan som ett sakrament genom vilket den troende kommer till rening och förnyelse av sin själ. Aposteln Paulus intar en särskild plats i kyrkans historia som en av de största lärarna och vittnena för den kristna tron, men han är inte i sig själv en "biktfader" i den mening som det uppfattas i kyrkliga sammanhang idag.
Som en källa noterar: "För att uttrycka denna tanke framställs kyrkan som ett andligt 'sjukhus', synden som en sjukdom och bekännelsen som ett botemedel: 'Har du syndat?Gå in i kyrkan och ångra din synd... Här är en läkare, inte en domare; Här blir ingen fördömd, utan var och en får ta emot syndernas förlåtelse.'" Detta uttalande, som citeras i Johannes Chrysostomos ( länk txt), betonar att bikten i första hand har en helande karaktär, som syftar till att återställa andlig hälsa och återvända till rättfärdighetens väg.Dessutom noterar en annan källa att "omvändelsens sakrament, även kallat bikt, instiftades av kyrkan i forna tider" och tjänar till att återföra den troende till hans ursprungliga tillstånd, som ger dopet. Här presenteras bikten som en förnyelse av dopet, ett förbund med Gud och ett sätt att rena samvetet ( länk txt). Detta tillvägagångssätt innebär att den botgörande syndabekännelsen äger rum inom ramen för kyrkans gemenskap med en andlig fader eller präst som fungerar som en andlig läkare och hjälper till att korrigera botgörarens liv.Om vi alltså talar om allvarliga synder, så kräver traditionen att de biktar sig inom ramen för omvändelsens sakrament, och inte att den personliga undervisningen eller bekännelsen överförs till en viss apostel, även om vi talar om en så stor gestalt som aposteln Paulus. Hans roll i kyrkans historia är att predika evangeliet och undervisa samhället, inte att vara en permanent biktfader. Bekännelsen fyller rollen som andlig förnyelse, som hjälper den troende att inse sin syndfullhet och finna nåd att fortsätta sitt liv i Kristus.Stödjande citat:Men oftare var bekännelsen hemlig. I den kristna traditionen uppfattas kyrkan som ett andligt "sjukhus", synden som en sjukdom, bikten som behandling, prästen som en läkare: "Har du syndat? Gå in i kyrkan och ångra din synd... Här är en läkare, inte en domare; här blir ingen fördömd, utan var och en tar emot syndernas förlåtelse" (S:t Johannes Chrysostomos)... Synden är ett fall, en villfarelse: bekännelsen hjälper honom att resa sig och komma in på den rätta vägen." (källa: länk txt)"Omvändelse börjar med omvändelse och omvändelse, som växer till beslutsamhet och slutar med en återkomst till Fadern ... Omvändelsens sakrament, även kallat bikt, instiftades av kyrkan i forna tider. I Apostlagärningarna sägs det att "många av dem som trodde kom (till apostlarna) och bekände och uppenbarade sina gärningar"... En kristen får förlåtelse för alla synder i dopet." (källa: länk txt)I den kristna traditionen bör bikten alltså uppfattas som ett sakrament genom vilket andligt helande och försoning med Gud sker, och inte som en personlig bekännelse till aposteln Paulus.