Kristi himmelsfärd och enhet: Jesu Kristi storhet efter uppståndelsen

Kristen teologi ger oss en bild av Jesus Kristus, vars roll efter uppståndelsen går långt utöver vanlig undervisning. I sina budskap och traditioner förkunnar kristendomen med tillförsikt att Kristus uppsteg efter den högtidliga uppståndelsen, efter att ha fått den universella auktoritet som Fadern gett honom, vilket symboliserar inte bara seger över död och ondska, utan också en unik enhet med den gudomlige Fadern.

Början på denna förvandling markeras av ett speciellt ögonblick – himmelsfärden, då Kristus, upphöjd till det himmelska riket, intar en ärofull plats på Guds högra sida. Denna bild betonar inte bara hans exklusivitet, utan symboliserar också den högsta formen av auktoritet, som är nära besläktad med det unika släktskapet mellan Fadern och Sonen. Det är dock viktigt att lägga märke till att Kristi förhållande till Fadern inte kan mäta sig med Guds interaktion med sina efterföljare. För det är i denna "enföddhet" som djupet och unikheten i hans väsen är fördolt – begrepp som inte kan kombineras med jordiska hierarkier eller det vanliga förhållandet mellan troende och deras Gud.

Den sista strängen i hela detta teologiska begrepp är påståendet att Kristus inte bara är Återlösaren utan också en aktiv deltagare i administrationen av det heliga riket, som ger gudomlig auktoritet och sätter ett mönster för alla troende. Hans himmelsfärd och plats på Guds högra sida symboliserar en obestridlig sanning: Hans förening med Fadern gör honom till den gudomliga försynens exklusiva ombud, och hans auktoritet och härlighet bekräftar denna unika roll i evigheters evighet.

Hur relaterar Jesu Kristi roll och status till Fadern efter uppståndelsen i kristen teologi?

I kristen teologi, efter uppståndelsen, intar Jesus Kristus en unik position som betonar hans nära, men samtidigt distinkta relation med Gud Fadern. Å ena sidan är Jesus upphöjd som Herren, som efter sin uppståndelse tar emot den auktoritet som Fadern har gett honom, vilket uttrycks i hans himmelsfärd och att han sitter på Guds högra sida. Å andra sidan förblir den speciella relationen mellan Fadern och Sonen grundläggande: Jesus är evigt skild från sina efterföljare just genom sin egen födslorätt, och etablerar på så sätt ett unikt, exklusivt förhållande till Fadern.

Som en av källorna säger: "Guds Son, som dog för vår frälsning och blev begraven, uppstod från de döda på den tredje dagen... På den 40:e dagen steg Han upp till himlen och satte sig på Guds och Faderns högra sida, efter att ha fått all myndighet..." (källa: länk txt) Det här avsnittet visar att Kristus efter uppståndelsen accepterar en högre auktoritet som är direkt relaterad till hans närvaro hos Fadern. En sådan bild visar inte bara hans roll som Återlösare och medlare, utan också hans delaktighet i det heliga rikets förvaltning.

Samtidigt betonar en annan text en grundläggande skillnad i attityder: "Evangeliet kallar Jesus 'den enfödde Sonen'... Han kallar honom aldrig 'Fader vår'. Men se, jag stiger upp till min Gud och er Gud...'" (källa: länk txt) Här kan vi se att Kristus medvetet betonar sin unika relation till Fadern, som skiljer sig mycket från den relation som finns mellan Gud och lärjungarna. Således bekräftar hans status efter uppståndelsen inte bara hans upphöjda position, utan fixerar också det unika i detta släktskap och skiljer det från de troendes allmänna position.

Dessa ståndpunkter stärks ytterligare av argumentet att "Han därigenom placeras i sin himmelska, gudomliga värdighet ... Han sitter på Faderns högra sida", vilket tydligt visar jämlikhet i gudomlig härlighet och det direkta utövandet av auktoritet som utgår från Gud Fadern. (källa: länk txt)

I kristen teologi uttrycks Jesu Kristi roll och status efter uppståndelsen i hans himmelsfärd, att han tar emot universell auktoritet och att han är på Faderns högra sida, vilket betonar hans exklusiva enhet med Gud Fadern, samtidigt som skillnaden mellan honom och hans efterföljare bevaras. Denna position innebär att Jesus, som besitter den högsta makten och härligheten, är bärare och ledare av den gudomliga försynen, och hans förhållande till Fadern framställs som unikt, inte underkastat analogier med jordiska hierarkier.

Stödjande citat:
"Guds Son, som dog för vår frälsning och blev begraven, uppstod från de döda på den tredje dagen och visade att han är den som besegrar döden, helvetet och djävulen – alla våra fiender. Den uppståndne Herren uppenbarade sig i fyrtio dagar för många troende, och särskilt för apostlarna, och uppenbarade vad som var nödvändigt för att upprätta hans rike på jorden – den heliga kyrkan. På den 40:e dagen uppsteg han till himlen och satte sig på Guds och Faderns högra sida, sedan han hade övertagit all makt i himlen och på jorden, som människosläktets Återlösare." (källa: länk txt)

"Evangeliet kallar Jesus 'den enfödde Sonen' (Joh. 1:18), dvs. "den ende". Är alla Guds söner? Jesus står i skarp kontrast till sitt förhållande till Fadern från sina lärjungars. Han kallar honom aldrig "vår Fader". Men – "Se, jag stiger upp till min Gud och er Gud; till min Fader och er Fader.'" (källa: länk txt)

"Han är sålunda placerad i sin himmelska, gudomliga värdighet, som traditionellt upprepas i bilden av sonen eller representanten för härskaren: 'Han sitter på Faderns högra sida', det vill säga, han är närmast Fadern i auktoritet och representerar den i samma värdighet och ställning." (källa: länk txt)