Den kristna traditionen lär oss att lidandet inte är en tillfällighet, utan ett medvetet steg på vägen till inre förnyelse och djup förening med Kristus.

Förvandling genom lidande: Vägen till andlig pånyttfödelse

Den kristna traditionen lär oss att lidandet inte är en tillfällighet, utan ett medvetet steg på vägen till inre förnyelse och djup förening med Kristus. Redan i början av den andliga vägen konfronteras en troende med tanken att lidandet ger en möjlighet att delta på korsets väg i livet och förhärliga Frälsarens stora offer. Lidandets energi bör i detta sammanhang inte uppfattas som ett straff, utan tvärtom som ett värdefullt medel för själens förvandling genom omvändelse och medvetenhet om syndfullhet, vilket ger upphov till en sann moralisk pånyttfödelse. Genom att acceptera korset som en symbol för personlig prestation har varje kristen en chans att inte bara gå igenom smärta, utan också att känna andens befrielse – det är genom denna prövning som dörren till det högsta andliga tillståndet öppnas. I slutändan uppnås frihet och evig himmelsfärd genom det modiga valet att ge sig in på den väg som leder genom lidande till ljuset av Kristi himmelsfärd, och förvandlar varje smärta till ett kraftfullt verktyg för inre omvandling och andlig tillväxt.

Varför intar lidandet en viktig plats i den kristna traditionen och vad är dess andliga betydelse?

Lidandet är centralt i den kristna traditionen, eftersom det ses som en väg till andlig pånyttfödelse, en djup förbindelse med Kristus och ett sätt att förvandla den troendes inre värld. I själva verket är lidandet inte så mycket en tillfällig olycka som ett medvetet deltagande i Kristi liv och lidanden, vilket gör det möjligt för en person att komma närmare Gud och finna en sann befrielse i anden.

För det första betonar många kristna lärare att lidandet blir ett sätt att delta i Kristi liv och förhärligande av Kristus. Som de säger:
"Enligt aposteln är vi Guds arvingar, men Kristi medarvingar, om vi bara lider med honom, för att vi också skall bli förhärligade med honom (Rom. 8, 17). Om inte. Lidandet bekräftas i kristendomen att det är ett medel för ett stort uppstigande till Gud... Och de kristna lever med sitt öppna sår." (källa: länk txt)

För det andra ses lidande som ett sätt för inre rening och förvandling, där genom acceptans av smärta, tårar och omvändelse processen av moralisk pånyttfödelse börjar. Det är genom insikten om ens syndfullhet och genom att återknyta kontakten med sorgens omsorg, som nämnts:
"Det kristna livet bör börja med omvändelse och tårar som en medvetenhet om synd och ens skuld inför Gud... För detta ändamål görs lidandets mysterium inte bara begripligt, utan det finns också en möjlighet att förstå dessa lidanden, att försonas med dem och att uppfatta dem som en bedrift av moralisk pånyttfödelse." (källa: länk txt)

Dessutom föreslår den kristna traditionen att man ska förstå lidandet som det frivilliga accepterandet av korset – en symbol för ansvar, personlig podvig och vägen till upplysning. Således uppfattas lidande inte som ett straff, utan som en del av en stor gåva och möjlighet till andlig tillväxt:
"Således, i den kristna världsbildens system... Endast vägen är öppen för människan, vägen till upplysning och pånyttfödelse av livet, accepterandet av lidandet som ett kors som var och en måste bära och följa honom, efter honom korsfäst på korset. (källa: länk txt)

Slutligen är det viktigt att notera att lidande är förknippat med sann frihet och andlig pånyttfödelse. Avvisandet av smärta och längtan efter evig tröst uppfattas som ett försök att undvika korset och därför döma sig själv till andlig fångenskap. Genom lidande på korset och offer kom Kristus med frälsning och öppnade vägen till gudomliggörelse och evigt liv:
När kyrkan firar dagens högtid försöker den därför inpränta i våra hjärtan tanken på korsets frälsande natur och lidandets frälsande natur. Herren steg upp till himlen genom korset, och en kristen stiger upp till himlen endast genom att bära korset. Lidande är bra..." (källa: länk txt)

Den andliga betydelsen av lidandet ligger alltså inte bara i att tron prövas, utan också i det faktum att det möjliggör en djup förening med Kristus, själens förvandling genom omvändelse och accepterandet av korset, vilket i slutändan leder till frälsning och andens högsta himmelsfärd.

Stödjande citat:
"Enligt aposteln är vi Guds arvingar, men Kristi medarvingar, om vi bara lider med honom, för att vi också skall bli förhärligade med honom (Rom. 8, 17)... Och de kristna lever med sitt öppna sår." (källa: länk txt)

"Det kristna livet bör börja med omvändelse och tårar som en medvetenhet om synd och ens skuld inför Gud... Och det finns en möjlighet att förstå dessa lidanden, att försonas med dem och att uppfatta dem som en bedrift av moralisk pånyttfödelse." (källa: länk txt)

"Således, i den kristna världsbildens system... vägen till upplysning och livets pånyttfödelse, - accepterandet av lidandet som ett kors som alla måste bära..." (källa: länk txt)

När kyrkan firar dagens högtid försöker den därför inpränta i våra hjärtan tanken på korsets frälsande natur och lidandets frälsande natur. Herren steg upp till himlen genom korset, och en kristen stiger upp i himlen endast genom att bära korset. Lidande är bra..." (källa: länk txt)