En ensam röst i likgiltighetens hav
I en värld där personliga dramer och inre motsättningar överväldigade alla, befinner sig poeten i epicentrum för en obemärkt tragedi. I sin egen kamp mot förbittring och förvirring glömmer samhället att sanna tankar ibland inte kommer från yttre konflikter, utan från djupa personliga erfarenheter. Poeten, tyngd av sina ambitioner att förmedla det innersta, förblir vid sidan av uppmärksamheten, hans kreativa kall drunknar i bruset av andras personliga bekymmer. Gemenskapens energi är så uppslukad av inre plågor att den inte känner sig ansvarig för det missade tillfället att höra ett viktigt ord som kan ge ljus och förståelse till denna komplexa värld. I den här situationen kan var och en av oss tänka på värdet av att kunna lyssna på andra och dela ensamhetens börda, eftersom ordens sanna kraft kan återuppliva styrkan även bland glömskans stenar.
Varför är samhället, enligt texten, inte medvetet om sitt ansvar och känner inte skuld för sitt förhållande till författaren?Enligt texten är samhället inte medvetet om sitt ansvar och känner inte skuld för sitt förhållande till författaren, eftersom det är alltför absorberat av sina egna interna konflikter, förbittring och förvirring. Poeten lämnas ensam just därför att publiken är så uppslukad av sina personliga och kollektiva angelägenheter att de inte ens lägger märke till hans verk och försök att förmedla något viktigt.Stödjande citat:"När alla vände sig bort från poeten kände han ensamhet som en oundviklig följd, men samhället kände ingen skuld för det. Publiken, som var helt uppslukad av sitt käbbel, sin förbittring och sin förvirring, lade inte ens märke till hans arbete eller hans försök att förmedla något viktigt. Han hade fel när han inbillade sig att han var en lycklig exponent för en universellt betydelsefull kraft. Drivkrafter och symboler kommer att resa sig från klipporna." (källa: länk txt, sida: 1407)