Djup harmoni eller smärtsam avstötning

Var och en av oss drömmer om en värld där idealen om självutgivande och ömsesidig kärlek blir verklighet och bildar en integrerad enhet i personligheten. Men när våra övertygelser om ovillkorlig kärlek inte återspeglas i andras handlingar eller i våra egna erfarenheter, börjar en spänd konflikt uppstå inombords. Denna klyfta mellan höga ideal och den hårda verkligheten skapar ett tomrum där det finns en brist på ömsesidigt givande, vilket framkallar en känsla av inre ofullständighet.

Sådan inkonsekvens leder till det faktum att en person uppfattar bristen på respons som ett personligt misslyckande, och smärtsamma känslor växer gradvis till negativitet, till och med till hat. När allt kommer omkring är sann självbekräftelse endast möjlig genom levande, ömsesidigt givande, där varje ögonblick av personligheten interagerar med andra, vilket bekräftar ömsesidighet. När denna koppling inte hittas förblir våra inre ambitioner otillfredsställda, vilket gör att vi inte bara upplever besvikelse utan även djup inre smärta.

I slutändan visar sig sökandet efter äkta kärlek och förståelse vara en svår uppgift om verkligheten inte uppfyller våra höga förväntningar. Denna utmaning kräver inte bara en revidering av personliga övertygelser, utan också sökandet efter nya sätt att interagera med världen, där alla kan känna sig hörda och uppskattade. Således blir den inre konflikten mellan ens egna ideal och ofullkomligheten i den yttre världen en kraftfull stimulans för personlig tillväxt och omprövning av värderingar.
Hur kan en intern obalans mellan övertygelser och handlingar orsaka negativa känslor som hat?
När en person är fast övertygad om att den sanna enheten hos personen måste uttryckas genom ovillkorlig självutgivelse och ömsesidig kärlek, och hans faktiska handlingar eller världens reaktioner inte motsvarar dessa övertygelser, uppstår en djup inre disharmoni. En sådan diskrepans mellan ideal och verklighet framkallar en känsla av ofullständighet – ett inre vakuum där kärleken inte räcker till. I en sådan situation kan personen börja uppfatta bristen på ömsesidigt givande som ett misslyckande för hans värderingar, vilket genererar en smärtsam känsla som utvecklas till negativa känslor som hat.

Som förklaras i en av källorna uppstår hat just som en brist på kärlek: "Hat är en brist på kärlek. I själva verket manifesterar sig kärleken i den symfoniska personligheten som det ömsesidiga givandet av sina stunder. Men ögonblicket ger sig inte åt tomheten, utan åt andra ögonblick, och inte förgäves, utan för deras skull: för att bekräfta dem. Om därför mitt påstående stöter på ett hinder, så beror det på att andra ögonblick i världen inte vill ge sig tillräckligt till mig och inte ger tillräckligt till mig. Mitt påstående vilar på deras tröghet, liksom deras påstående vilar på mitt." (källa: 1275_6374.txt)

Således, när inre övertygelser kräver full hängivenhet och enighet, och ens egna eller andras handlingar inte motsvarar dessa höga ideal, skapar detta en konflikt som upplevs som ett smärtsamt avvisande och negativitet. En person börjar känna att hans sanna värderingar inte genljuder i världen, och denna interna diskrepans provocerar fram negativa känslor som leder till hat.

Stödjande citat:
"Hat är kärlekens otillräcklighet. I själva verket manifesterar sig kärleken i den symfoniska personligheten som det ömsesidiga givandet av sina stunder. Men ögonblicket ger sig inte åt tomheten, utan åt andra ögonblick, och inte förgäves, utan för deras skull: för att bekräfta dem. Om därför mitt påstående stöter på ett hinder, så beror det på att andra ögonblick i världen inte vill ge sig tillräckligt till mig och inte ger tillräckligt till mig. Mitt påstående vilar på deras tröghet, liksom deras påstående vilar på mitt." (källa: 1275_6374.txt)