Gud som en levande enhet

I den moderna filosofiska diskursen upphör Gudomen att bara vara ett yttre objekt för dyrkan och förvandlas till en djup kraft som övervinner det mänskliga jagets eviga ensamhet. Här är Gud inte en statisk auktoritet, utan ett levande väsen genom vilket en sann dialog är möjlig, som är mättad med interna, subjektivt upplevda kommunikationer. Denna enhet blir ett svar på existentiell vånda, när kunskap inte föds ur mekanisk objektifiering, utan ur ett intensivt utbyte av erfarenheter mellan individer. Till och med i främlingskapets djupaste kriser känner man att den högsta ensamheten kan fyllas med en universell ande, vilket till exempel var fallet i Kristi öde, när det personliga lidandet öppnade upp en ny dimension av mening och intimitet. Filosofer betonar därför att den sanna vägen till Gud går genom strävan efter autentisk gemenskap – att övervinna isolering genom ömsesidig tillit och deltagande i ett liv där alla kan hitta sin förenande kraft med universum. Detta är en dynamisk process, där ensamhet inte uppfattas som en negation, utan blir en arena för sökandet efter högre betydelser och upptäckten av vad som kan ges utan förbehåll.

Hur kan gudsbegreppet och den eviga ensamhet som tillskrivs honom tolkas i ett filosofiskt sammanhang?

I ett filosofiskt sammanhang förstås begreppet Gud ofta inte så mycket som ett yttre objekt för dyrkan, utan som förkroppsligandet av den enhet och intimitet som kan övervinna det grundläggande tillståndet av ensamhet i det mänskliga jaget. Enligt en tolkning är ensamhet inte bara isolering, utan en existentiell längtan efter autentisk kommunikation, där sann kunskap uppstår just genom etablerandet av dialog, och inte genom objektifieringen av världen. Här framträder Gud inte som ett objekt för yttre auktoritet, utan som något som man kan äga och lita på utan förbehåll:

Jagets tragiska motsättningar kan inte övervinnas genom någon objektivering, inte heller genom objektiverad kunskap, inte heller genom objektiverad natur, inte heller genom objektiverat samhälle. Det är bara den kognitionen som verkligen övervinner ensamheten, som är byggd i ett kommunikationsperspektiv och inte i ett samhällsperspektiv. I ett samhällsperspektiv är kognitionen socialiserad, och dess universellt obligatoriska natur är av social natur, den är "uppnåendet av det gemensamma" och inte av det gemensamma. Ensamhet är ontologiskt ett uttryck för längtan efter Gud, efter Gud som ett subjekt och inte ett objekt, som "du" och inte som "det". Gud är övervinnandet av ensamhet, förvärvandet av närhet och släktskap, en mening som står i proportion till min existens. Det som jag bara kan tillhöra och lita på absolut, att ge mig själv utan förbehåll, det är Gud och Gud allena. Men Gud är inte ett objekt för mig. Objektifieringen och socialiseringen av min relation till Gud gör Gud till en extern auktoritet för mig."
(källa: länk txt)

Å andra sidan pekar filosofiska resonemang också på att ensamhet inte bör reduceras till individualism eller främlingskap inför universum. Den högsta ensamheten är enligt vissa tänkare gudomlig, eftersom Gud själv, som den högsta principen, känner till och upplever en djup, stor ensamhet, en upplevelse som bara kan förstås av dem som går bortom det vanliga, konventionella medvetandet. Ett exempel på detta är Kristi väg, som accepterades och förstods först efter lidandet, när hans ensamhet antar en universell dimension, där det även i den individuella isoleringen kan finnas mer av en universell ande än i massgemenskapen:

"Ensamhet är inte nödvändigtvis individualism. Ensamhet är inte detsamma som främlingskap inför kosmos – det kan bara vara ett symptom på att personligheten har vuxit ifrån andras givna tillstånd och att dess universella innehåll ännu inte är erkänt av andra. Den högsta ensamheten är gudomlig. Gud själv känner till den stora och smärtsamma ensamheten, upplevelserna av att bli övergivna av världen och människorna. Kristus var ensam och missförstådd på sin väg. Kristus blev accepterad och förstådd först efter sin död på korset. Ensamhet är helt förenligt med universalitet, det kan finnas mer universell anda i ensamhet än i ett flocksamhälle. Varje djärvt, varje kreativt initiativ ger en känsla av ensamhet, oerkännande, växer ur varje givet samhälle. Och det finns en risk att frestas att övervinna ensamheten av en sekteristisk gemenskap, inte en universell sådan. Ensamheten ligger utanför motsättningen mellan individualism och universalism, och därför kan det finnas både individualism och universalism i ensamheten. Man kan vara mer konciliär, mer universell än hela kollektivet. I en ensam Nitzsche fanns det mer av en universell anda än i en annan sekt, i ett annat socialt kollektiv, till och med än i den officiella kyrkan. Man får aldrig glömma, att den religiösa vägen går från individen till samhället, från det inre till det yttre, till kosmos genom individualiteten.
(källa: länk txt)

I ett filosofiskt sammanhang kan Gud förstås som något som hjälper till att övervinna den eviga ensamheten, inte genom att erbjuda enkla svar eller mekaniska yttre auktoriteter, utan genom att vara den djupt bindande kraft genom vilken individen kan finna sann enhet med varat. Denna enhet speglar inte bara längtan efter objektiverad kunskap, utan framför allt efter levande, subjektivt upplevd gemenskap, där Gud framträder som den högsta substans som gör det möjligt för människan att gå bortom den isolerade tillvarons gränser och finna sann närhet och förståelse.

Stödjande citat:
Jagets tragiska motsättningar kan inte övervinnas genom någon objektivering, inte heller genom objektiverad kunskap, inte heller genom objektiverad natur, inte heller genom objektiverat samhälle. Det är bara den kognitionen som verkligen övervinner ensamheten, som är byggd i ett kommunikationsperspektiv och inte i ett samhällsperspektiv. I ett samhällsperspektiv är kognitionen socialiserad, och dess universellt obligatoriska natur är av social natur, den är "uppnåendet av det gemensamma" och inte av det gemensamma. Ensamhet är ontologiskt ett uttryck för längtan efter Gud, efter Gud som ett subjekt och inte ett objekt, som "du" och inte som "det". Gud är övervinnandet av ensamhet, förvärvandet av närhet och släktskap, en mening som står i proportion till min existens. Det som jag bara kan tillhöra och lita på absolut, att ge mig själv utan förbehåll, det är Gud och Gud allena. Men Gud är inte ett objekt för mig. Objektifieringen och socialiseringen av min relation till Gud gör Gud till en extern auktoritet för mig." (källa: länk txt)

"Ensamhet är inte nödvändigtvis individualism. Ensamhet är inte detsamma som främlingskap inför kosmos – det kan bara vara ett symptom på att personligheten har vuxit ifrån andras givna tillstånd och att dess universella innehåll ännu inte är erkänt av andra. Den högsta ensamheten är gudomlig. Gud själv känner till den stora och smärtsamma ensamheten, upplevelserna av att bli övergivna av världen och människorna. Kristus var ensam och missförstådd på sin väg. Kristus blev accepterad och förstådd först efter sin död på korset. Ensamhet är helt förenligt med universalitet, det kan finnas mer universell anda i ensamhet än i ett flocksamhälle. Varje djärvt, varje kreativt initiativ ger en känsla av ensamhet, oerkännande, växer ur varje givet samhälle. Och det finns en risk att frestas att övervinna ensamheten av en sekteristisk gemenskap, inte en universell sådan. Ensamheten ligger utanför motsättningen mellan individualism och universalism, och därför kan det finnas både individualism och universalism i ensamheten. Man kan vara mer konciliär, mer universell än hela kollektivet. I en ensam Nitzsche fanns det mer av en universell anda än i en annan sekt, i ett annat socialt kollektiv, till och med än i den officiella kyrkan. Man får aldrig glömma, att den religiösa vägen går från individen till samhället, från det inre till det yttre, till kosmos genom individualiteten. (källa: länk txt)