Enhet i tiden: principen "alltid och alla tillsammans"

Föreställ dig en gemenskap där varje medlem inte bara är närvarande, utan är en levande symbol för helhet, förenad av en osynlig kraft. I hjärtat av denna idé finns en känsla av orubblig samhörighet, där ingen medlem är övergiven eller isolerad – enhet upplevs ständigt och i sin helhet. Denna beständighet förkroppsligas inte bara i traditionella riter, utan också i vardagen, där varje möte bör återspegla djupet av deras gemensamma närvaro och skapa en känsla av en evig cykel av samhörighet.

Å ena sidan pekar idealet "alltid och alla tillsammans" på den ovillkorliga enhet som kännetecknar kyrkan och många gemenskaper. Här uppfattas alla som en integrerad del av en levande organism, där tidsbegränsningar och fragmentaritet inte får plats. Denna längtan efter fullständig och oavbruten enhet ger trygghet, vissheten om att varje ögonblick i livet är förenat med historia, tradition och den andliga kraft som genomsyrar allt omkring oss.

Å andra sidan återspeglar modern praxis ofta en tendens till individualism, när till och med heliga ögonblick förvandlas till mosaikmålningar utan djup kollektiv energi. När människor agerar var för sig går sann harmoni förlorad – i stället för fullständig och omfattande enhet finns det en känsla av isolering och tillfällig instabilitet. Denna kontrast mellan ideal och verklighet fungerar som en kraftfull påminnelse om vikten av att se över principerna för autentisk kontakt, vilket skapar förutsättningar för en sann delad upplevelse.

Längtan efter det ideala "alltid och alla tillsammans" är alltså inte bara en andlig uppgift, utan en livsnödvändighet som kan ge alla en känsla av fullhet och evighet tillbaka. Det är en uppmaning att inte låta oss splittras i bitar, utan att leva i enhet med dem som delar våra ambitioner och drömmar, fyllda med energin av evig enhet och autentisk närvaro.

Hur kan begreppet "alltid och alla tillsammans" tolkas i kontexten av en känsla av varaktighet kontra en känsla av begränsning?

Begreppet "alltid och alla tillsammans" kan förstås som ett uttryck för fullständig, oavbruten enhet som ger en känsla av evig närvaro och helhet, snarare än splittring eller begränsning. Det vill säga, denna princip indikerar att sann enhet är att varje medlem är en integrerad del av helheten, som inte agerar individuellt utan kollektivt och kontinuerligt, vilket ger en känsla av sann kontinuitet och fullständighet.

Å ena sidan, när vi talar om beständighet, menar vi att kyrkan eller gemenskapen alltid är närvarande i sin helhet och inte är underkastad tillfälliga eller partiella begränsningar. Som nämnts i en av källorna:
"Den grundläggande principen i kyrkans liv är att alla medlemmar i kyrkan alltid är alla och alltid tillsammans. ... Kristus är en, och hans kropp är en, och Guds folk är ett, och kyrkan är en, som alltid och överallt, igår, idag, och i evigheters evighet, manifesterar sig i sin enhets fullhet..." (källa: länk txt).

Å andra sidan uppstår en känsla av begränsning när bara en del av denna enhet kommer till uttryck i praktiken – när människor inte möts fullt ut, när de handlar individualistiskt, och till och med i den sakramentala erfarenheten, som i det eukaristiska livet, är det inte möjligt att förverkliga regeln om "alltid alla och alltid tillsammans". Som de säger:
"Vårt nuvarande kyrkomedvetande är extremt individualistiskt. Vi ser nästan aldrig den uråldriga regeln "alltid alla och alltid tillsammans" inkarnerad i det eukaristiska livet. Det ersätts av ett annat: "inte alltid alla och inte alltid tillsammans". Vi är nästan aldrig tillsammans nu, var och en för sig själv och för sig själv." (källa: länk txt).

Således, i kontexten av en känsla av beständighet, framstår principen om "alltid och alla tillsammans" som ett ideal där den hela, ovillkorliga bindningen av varje del till den gemensamma helheten ger en känsla av fullständighet, tillförlitlighet och evighet. Omvänt, när ett samhälle är splittrat, eller när det bara finns partiell interaktion, uppfattas det som en begränsning som berövar personen en känsla av fullständig, allsidig enhet – det vill säga, istället för en obegränsad närvaro känns splittring, begränsning och temporalitet.

Stödjande citat:
"Den grundläggande principen i kyrkans liv är att alla medlemmar i kyrkan alltid är alla och alltid tillsammans. Denna princip följer av kyrkans själva natur. Guds Kyrka i Kristus är ett folk som Gud har samlat i Kristi kropp..." (källa: länk txt)

"Vårt nuvarande kyrkomedvetande är extremt individualistiskt. Vi ser nästan aldrig den uråldriga regeln "alltid alla och alltid tillsammans" inkarnerad i det eukaristiska livet. Det ersätts av ett annat: "inte alltid alla och inte alltid tillsammans". Vi är nästan aldrig tillsammans nu, var och en för sig själv och för sig själv." (källa: länk txt)