Ödmjukhet som ett genombrott: Att vara redo att möta det oundvikliga

När en person lär sig att acceptera det oundvikliga i att gå bort, öppnar han vägen till en djup inre transformation. Denna beredvillighet kommer inte till uttryck i heroiskt motstånd, utan i ödmjukhet, i förkastandet av egocentriska strävanden, som inte förvandlar det sista stadiet i tillvaron till en tragisk final, utan till en övergång till en högre existensnivå. Förkastandet av självcentrering och antagandet av högre andliga värden gör att man kan möta döden med värdighet och lugn, som en fiende som förvandlas till en vän, och den köttsliga kampen som ger vika för den lycksaliga upplösningen av jaget. Tvärtom blir egoismen ett allvarligt hinder på denna väg, vilket orsakar interna konflikter och berövar en person möjligheten att se den sanna förvandlingen som kommer i stunder av uppriktig ödmjukhet. Insikten om att döden kan komma när som helst gör att du lever livet fullt ut och strävar efter harmoni med de högre makterna, för först då fylls det sista andetaget med mening och framtida förnyelse av själen. Att vara redo för livets slut är i slutändan inte bara ett farväl, utan en spännande övergång som ger möjlighet att hitta nya horisonter av varande, där egot bleknar bort i bakgrunden och det sanna jaget finner enhet med det eviga.

Hur påverkar en människas beredvillighet att acceptera döden dess ankomst, och varför kan egoism hindra denna process?

En persons villighet att acceptera döden har en djupgående effekt på dess ankomst och förvandlar detta ögonblick till en möjlighet till inre förvandling. När en person är redo att överge egocentrismen och ödmjukt möta det oundvikliga, kan döden inte uppfattas som ett tragiskt slut, utan som en övergång till en annan, högre verklighet. En av källorna säger till exempel:
"Beredskap är allt." Vi talar naturligtvis inte om heroisk beredskap, utan om ödmjukhet och självförnekelse. Vi hälsar ödmjukt på fienden, och han blir en vän. Den kroppsliga dödens monster förvandlas till egoismens saliga död..." (källa: länk txt).

En sådan beredskap ses som ett sätt att mildra dödsslaget och ge en möjlighet till omvandling av personligheten. I ett annat exempel betonas att "Beredvillighet att dö för Herrens skull och behaga honom är ett allt övervinnande vapen: för vad annat kan man fresta eller skrämma den som har det?" (källa: länk txt). Betoningen här ligger på att full villighet, som kommer av djup tro och uppgivandet av den egna viljan, garanterar enhet med den dödliga verkligheten och gör det möjligt för en att möta döden med värdighet.

Däremot är egoismen ett allvarligt hinder på vägen till en sådan förvandling. Själviskhet beskrivs som en kraft som håller en person i ett tillstånd av konstant intern konflikt och oförmåga att erkänna sina misstag. En av källorna konstaterar således:
"Själviskhet är ett stort ont! Även om egoisten inte finner frid, står han ändå på sig! Till exempel Arius. Hans mor sa till honom: "Det är så många som säger att du har fel, förstår du inte?" »Jag vet», svarade han, »men jag kan icke underkasta mig deras mening.» Själviskhet är en fruktansvärd sak!" (källa: länk txt).

En annan källa tillägger:
"Om det finns själviskhet bör du inte rusa till hans hjälp, lämna honom, låta honom dö. Om egoismen dör, då kommer själen att uppstå. Vi måste sträva efter att leva på ett sådant sätt att döden kan komma när som helst och finna oss på andens höjd, så att våra sista ord inte blir tomma. Lidandet, om en person accepterar det, slutar med Glädje, Glädje överjordisk." (källa: länk txt).

Villigheten att acceptera döden förutsätter alltså ett djupt inre avvisande av själviskhet och innebär ödmjukhet som gör att man medvetet kan möta döden som en övergång snarare än som ett tragiskt slut. Egoismen däremot rotar en person i den trånga världen av personliga intressen och hindrar denna process, hindrar honom från att erkänna sina misstag och följaktligen förbereda sig för övergången till en annan nivå av existens.

Stödjande citat:
"Beredskap är allt." Vi talar naturligtvis inte om heroisk beredskap, utan om ödmjukhet och självförnekelse. Vi hälsar ödmjukt på fienden, och han blir en vän. Den kroppsliga dödens monster förvandlas till egoismens saliga död..." (källa: länk txt)
"Själviskhet är ett stort ont! Även om egoisten inte finner frid, står han ändå på sig! Till exempel Arius. Hans mor sa till honom: "Det är så många som säger att du har fel, förstår du inte?" »Jag vet», svarade han, »men jag kan icke underkasta mig deras mening.» Själviskhet är en fruktansvärd sak!" (källa: länk txt)
"Om det finns själviskhet bör du inte rusa till hans hjälp, lämna honom, låta honom dö. Om egoismen dör, då kommer själen att uppstå. Vi måste sträva efter att leva på ett sådant sätt att döden kan komma när som helst och finna oss på andens höjd, så att våra sista ord inte blir tomma. Lidandet, om en person accepterar det, slutar med Glädje, Glädje överjordisk." (källa: länk txt)