I hjärtat av den mänskliga existensen finns en häpnadsväckande paradox: vi har fått livet som en gåva från en högre början, men samtidigt strävar vi ständigt efter att bestämma vår egen essens.

Den gudomliga utmaningen att identifiera sig själv: Balansen mellan gå

I hjärtat av den mänskliga existensen finns en häpnadsväckande paradox: vi har fått livet som en gåva från en högre början, men samtidigt strävar vi ständigt efter att bestämma vår egen essens. I början av resan sätts vårt utseende av en evig gnista, som påminner om gudomlig skapelse, och detta fungerar som en påminnelse om att vårt ursprung inte är resultatet av personlig ansträngning. Men det är i kampen om det egna "jaget" som den mänskliga själens djupa drama manifesterar sig, där varje försök att uttrycka sig innebär en utmaning mot ödet.

I processen av självidentifikation står vi inför den eviga frågan: vem är egentligen skaparen: en högre princip eller en person som försöker avslöja sin unika potential?

Detta dilemma uppmuntrar oss att söka harmoni mellan den accepterade gåvan och önskan om självförverkligande. Att inse att vi inte är helt självständiga varelser låter oss uppskatta storheten i den gåva vi har fått, och rikta vår energi mot att utveckla den inre gnistan som flammar upp i var och en av oss.

Till syvende och sist ligger sann makt inte i strävan efter total autonomi, utan i att finna en balans mellan arvet från det gudomliga och den personliga strävan efter perfektion i det ständiga sökandet efter sanning. Denna resa, full av utmaningar och upptäckter, påminner oss om värdet av varje ögonblick på vägen till självförbättring och andlig tillväxt.
Hur förstår du idén om självidentifikation i ljuset av idén att Gud skapade människan för att skapa sig själv?
Idén om självidentifikation när man tittar på påståendet att Gud skapade människan för att hon skulle kunna skapa sig själv återspeglar den mänskliga existensens djupa paradox. Å ena sidan har människan ett gudomligt ursprung – hennes skapelse är en viljemässig blåsning av själen från den Allsmäktige, vilket understryker att människans ursprung inte är resultatet av hennes egna ansträngningar, utan kommer från en högre källa. Å andra sidan innebär det mänskliga livet en aktiv önskan om självförverkligande, önskan att självständigt bestämma sitt väsen och sitt öde.

Som noterats i en av de viktiga reflektioner som finns i det citerade materialet från länk txt akt:
"Men om jag är så underbar, Där jag kommer ifrån, jag är okänd, Och jag kunde inte vara mig själv... Att människan inte skapade sig själv är uppenbart för honom. Anspråket på att skapa det Absoluta skulle samtidigt innebära ett anspråk på att skapa hela världen och sig själv. Ett sådant påstående är vansinnigt..."
Detta citat indikerar att självidentifikation, förstådd som ett försök att skapa sig själv, strider mot den naturliga ordningen av varande, där den primära skapelsen kommer från Gud. En person som har fått liv och en själ från Skaparen står inför utmaningen att bli värdig den gåva som gavs till honom, men samtidigt kan han inte fullt ut manifestera sig som en helt oberoende skapelse som är kapabel till fullständig självskapelse.

En annan aspekt av denna idé betonas i diskussionen om förhållandet mellan skapare och skapelse, när frågan ställs: "Vem av dem skapar den andre: Gud av människa eller människa av Gud?" (från samma källa, länk txt). Här uttrycks den tanken, att människans försök att sätta sig in i Skaparens ställning berövar henne förståelsen av hennes verkliga beroende av den högre principen. Självidentifikationen får därför inte mening i absolutiseringen av det egna "jaget", utan i medvetenheten om den förutbestämda och eviga betydelsen av den gudomliga principen, som bestämmer människans väsen.

Sammanfattningsvis innebär idén om självidentifikation i detta sammanhang behovet av att hitta en balans mellan den aktiva utvecklingen av personligheten och erkännandet av att en persons sanna jag ges ovanifrån. Människan kan inte skapa sig själv radikalt "ur intet", men hon är kallad att upptäcka och utveckla den inre, gudomliga gnista som har satts in i henne. Denna medvetenhet om ens skapelse uppmuntrar till ett ständigt sökande efter sanning och harmoni mellan det egna jaget och den gudomliga planen.

Stödjande citat:
"Men om jag är så underbar, Där jag kommer ifrån, jag är okänd, Och jag kunde inte vara mig själv... Att människan inte skapade sig själv är uppenbart för honom. Anspråket på att skapa det Absoluta skulle samtidigt innebära ett anspråk på att skapa hela världen och sig själv. Ett sådant anspråk är vansinnigt ("En dåre i sitt hjärta säger att det inte finns någon Gud"!) Människan skapar inte sig själv ur intet, utan finner sig själv skapad och frågar sig med häpnad: Vem kallade mig ut ur intet genom fientlig makt? Från det okända djupet av mitt väsen uppstod jag inte av egen kraft, och jag är kallad till ett okänt mål ("liv, varför har du getts till mig?"). Detta är skapelsens mysterium, skapelsens mirakel, känslan av skapelsen med dess förundran." (källa: länk txt)

Ingen tvivlar på detta: varken de godtrogna grekiska poeterna (som aposteln Paulus har påpekat) eller de skeptiska Xenofanes, eller Feuerbach, eller Freud och Jung. Men vem av dem skapar den andre: människans Gud eller gudsmänniskan? Vem är det primära, vem är arketypen, vem är det ursprungliga väsendet och vem är reflektionen? Det är tillräckligt att ställa frågan på detta sätt för att avlägsna den förvirring som är förknippad med människogudomligheten. I sin metafysiska fråga: "Varifrån och vart?" strävar människan efter att återspegla den ursprungliga existensen och tillvarons yttersta mening. I själva frågan, i sin grundläggande känsla av välbefinnande, är han medveten om sitt beroende, sin betingning, sin icke-primordialitet. (källa: länk txt)