Troende ger medvetet Gud ett specifikt namn och en specifik bild för att etablera en verklig och begriplig dialog mellan människan och det Absoluta.

Gud genom personifiering: Dialog med det absoluta

Troende ger medvetet Gud ett specifikt namn och en specifik bild för att etablera en verklig och begriplig dialog mellan människan och det Absoluta. Kärnan i denna idé är det mänskliga sinnets behov av att kommunicera med ett annat ämne – när vi kallar samtalspartnern vid namn kommer vi närmare honom, vilket gör kommunikationen mer personlig. Ett sådant tillvägagångssätt hjälper människor att förstå den del av det gudomliga som deras sinnen är kapabla till, även om Guds sanna väsen förblir gränslöst och ouppnåeligt.

I denna uppfattning av religiös kunskap är varje detalj viktig, från bilden till de symboliska representationerna som inte bara begränsar det gudomliga, utan fungerar som en bro till det. Varje religion, som bildar sin egen uppfattning om Gud, låter sina anhängare etablera en unik dialog med honom, genom vilken de hämtar andlig vägledning och styrka för personlig tillväxt. Ett sådant energetiskt och levande förhållningssätt betonar att tron först och främst är ett levande möte med Personligheten, som kan förvandla en människas liv.

Som ett resultat av detta gör längtan efter dialog med Gud genom specifika namn och bilder inte bara det Absoluta tillgängligt för det mänskliga medvetandet, utan öppnar också vägen för djup inre kommunikation, stärker andliga grundvalar och gör det möjligt för var och en att finna sin egen förståelse av det eviga och omätbara.

Varför ger troende Gud ett specifikt namn och en viss form och begränsar därmed hans oändlighet?

Troende ger Gud ett specifikt namn och en bild av en anledning: detta görs för att etablera en personlig, påtaglig gemenskap med Honom, som skulle vara förståelig för det mänskliga sinnet. Begränsningen av det oändliga Gudomliga betyder inte att Guds sanna väsen uttöms av en given form eller ett givet namn, utan återspeglar snarare den metod genom vilken människor kan närma sig det Absoluta. Som en källa säger:

Men tillbedjan av Honom kräver med nödvändighet en viss uppfattning om Honom, kräver Hans påtagliga avbild (konceptuell, symbolisk, ikonografisk...). Därför har varje religion sin egen bild av Gud, som inte bara bestämmer dess doktrinära, andliga och moraliska läror, utan också den troendes andliga liv. Och därför är det denna bild som är den verkliga gudagivna religionen. Det vill säga, varje religion dyrkar sin egen Gud." (källa: länk txt)

Detta tillvägagångssätt härrör från det naturliga mänskliga behovet av att gå in i en dialog med samtalspartnern. En annan källa förklarar att för att upprätta kommunikation är det nödvändigt att tilltala samtalspartnern med namn, vilket gör att du kan gå från en abstrakt representation till ett personligt möte:

Den religiösa verkligheten uppenbaras som en personalistisk verklighet. Inte ett opersonligt och likgiltigt Något, inte ett ontologiskt självuppfyllt Väsen, utan en levande Personlighet som vänder sig till människan i upplevelsen av gemenskap med Gud. Detta innebär att själva "metodiken" för religiös kognition bör byggas på principerna om dialogicitet. Dialogens första lag vittnar om att för att kunna kommunicera är det nödvändigt att vända sig till samtalspartnern, kalla honom vid namn och vända sig till honom." (källa: länk txt)

Således, genom att ge Gud ett specifikt namn och form, begränsar de troende inte så mycket hans oändlighet som de skapar ett sätt för dem att närma sig honom genom att känna igen och uppleva den del av det gudomliga som det mänskliga sinnet kan förstå. Detta ger den egenskaper genom vilka det är möjligt att etablera personlig, dialogisk kontakt, även om Guds sanning förblir i sin oändlighet och otillgänglighet.

Stödjande citat:
Men tillbedjan av Honom kräver med nödvändighet en viss uppfattning om Honom, kräver Hans påtagliga avbild (konceptuell, symbolisk, ikonografisk...). Därför har varje religion sin egen bild av Gud, som inte bara bestämmer dess doktrinära, andliga och moraliska läror, utan också den troendes andliga liv. Och därför är det denna bild som är den verkliga gudagivna religionen. Det vill säga, varje religion dyrkar sin egen Gud." (källa: länk txt)

Den religiösa verkligheten uppenbaras som en personalistisk verklighet. Inte ett opersonligt och likgiltigt Något, inte ett ontologiskt självuppfyllt Väsen, utan en levande Personlighet som vänder sig till människan i upplevelsen av gemenskap med Gud. Detta innebär att själva "metodiken" för religiös kognition bör byggas på principerna om dialogicitet. Dialogens första lag vittnar om att för att kunna kommunicera är det nödvändigt att vända sig till samtalspartnern, kalla honom vid namn och vända sig till honom." (källa: länk txt)