Ansvar och förlåtelse: Vägen till återlösning
Det kommer en tid i allas liv när de måste möta sina misstag och ta ansvar för sina handlingar. Medvetenhet om personlig skuld innebär en förståelse för hur ens egna val och passivitet bidrar till ondskans utbredning, en avvikelse från de högsta moraliska riktlinjerna. Att erkänna ett misstag är det första steget mot transformation när en person börjar inse att även om ondskan manifesterar sig inte bara i aktiva handlingar, utan också i tyst samtycke till den, så ligger det verkliga ansvaret alltid hos oss.I detta sammanhang blir en inre känsla av skuld viktig, vilket gör det möjligt att känna att en person har blivit en medbrottsling i vad han anser vara oacceptabelt. En sådan upplevelse av ansvar får en inte bara att inse sin personliga inblandning i moraliskt misslyckande, utan genererar också ett behov av försoning. Förlåtelse går i sin tur bortom formella ritualer – den uppstår som ett levande accepterande av en annan person, utan förutsättningar och villkor. Den verkliga förlåtelsen börjar med en djup inre förvandling av både den skyldiga personen och den som vågar acceptera honom som han är. Detta är en handling av tillit, en möjlighet att återställa relationer och till och med ändra händelsernas gång, vilket ger hoppets ljus till de mörka stunderna i livet.Således, när en person inser sin skuld och accepterar ansvar för sitt beteende, öppnar han vägen till transformation. Förmågan att acceptera och förlåta någon annan blir i sin tur en manifestation av det högsta moraliska valet, en barmhärtighetens gåva som övervinner stereotyperna om bestraffning. Denna bedrift förändrar inte bara människor, utan ger oss också tillbaka tron på korrigering och påminner oss om att försoning är möjlig om vi är villiga att erkänna våra misstag och acceptera varandra i hela den mänskliga naturens komplexitet.
Under vilka omständigheter är en person ansvarig för det onda som begåtts, och när blir förlåtelse möjlig?Huvudidén är att en person accepterar ansvar för ondska när han är medveten om sin inre skuld och sin inblandning i avvikelsen från de högsta moraliska riktlinjerna, och förlåtelse blir möjlig när den skyldiga personen erkänner sitt misstag och när den andra personen är redo att acceptera honom som han är.Å ena sidan ligger ansvaret för grymheter hos en persons personliga val. Som en källa noterar, är en sann förståelse av ondskans ursprung kopplad till upplevelsen av ens egen skuld: Gud som verklighet är också allt som inte är "Han Själv". ... Det finns bara en möjlighet i den levande konkretionen att förnimma det ondas absolut ofattbara "ursprung": denna möjlighet finns i medvetandet om min skuld, i själva upplevelsen av skuld. Det är därför som den verkliga innebörden av frågan om ondskans "ursprung" är frågan om "ansvar" för den..." (källa: länk txt).Ansvaret för det onda som begåtts visar sig också när en person, utan att konfrontera en aggressiv ondska – vare sig genom passivitet eller medveten motvilja mot att bekämpa den – medvetet ingriper i händelseförloppet. En av texterna ger ett exempel på att om en person, övertygad om sanningen i sina moraliska principer, tillåter ondskan att sprida sig genom sin passivitet, så inser han senare: "Att besvara våld med våld, att hos sig själv undertrycka avsky för denna sak, att döma, att straffa, att slåss och att avrätta; när han känner sin själ sårad av allt detta... Han kommer att förstå att han är ansvarig för allt detta och att han inte har någonstans att fly från detta ansvar." (källa: länk txt).Å andra sidan är förlåtelse möjlig när den skyldige accepteras utan villkor och preliminära krav på förändring. Här är den inre förvandlingen hos både förövaren och förövaren viktig. Förlåtelse är inte begränsad till den formella utplåningen av synder, utan börjar med den personliga handlingen att acceptera den andre: – Förlåtelsen börjar långt tidigare, den skulle inte hålla om det bara handlade om att "stryka över" något. Förlåtelse börjar i det ögonblick då personen som krossade oss med all sin börda, sin grymhet, sin oansvarighet... vi säger: "Jag accepterar dig som du är"..." (källa: länk txt).Dessutom ses förlåtelse som en gränslös gåva, där även den som förtjänar straff kan bli benådad om han accepterar en nådehandling: "Ja, Jesus gick så långt: du kan förlåta, förlåta oändligt, sjuttiosju gånger. ... Den syndare som förtjänar alla möjliga straff är benådad: han behöver bara erkänna nådens handling." (källa: länk txt).Ansvar för ondska uppstår alltså i det ögonblick då en person, medvetet eller genom passivitet, tillåter en avvikelse från den högsta moraliska sanningen, vilket manifesteras genom en djup upplevelse av skuld. Förlåtelse börjar när det finns ett personligt accepterande av de skyldiga, när det verkliga behovet av en barmhärtig attityd erkänns, och när det finns en villighet att "gripa" den andre på sina axlar som ett tecken på stor tillit och försoning. Stödjande citat:Gud som verklighet är också allt som inte är "Han Själv". ... Det finns bara en möjlighet i den levande konkretionen att förnimma det ondas absolut ofattbara "ursprung": denna möjlighet finns i medvetandet om min skuld, i själva upplevelsen av skuld. Det är därför som den verkliga innebörden av frågan om ondskans "ursprung" är frågan om "ansvar" för den..." (källa: länk txt)– Förlåtelsen börjar långt tidigare, den skulle inte hålla om det bara handlade om att "stryka över" något. Förlåtelsen börjar i det ögonblick jag accepterar den skyldige utan att kräva något..." (källa: länk txt)"Ja, Jesus gick så långt: du kan förlåta, förlåta oändligt, sjuttiosju gånger. ... Den syndare som förtjänar alla möjliga straff är benådad: han behöver bara erkänna nådens handling." (källa: länk txt)