Vredens dubbelmoral: Gudomlig tillrättavisning och mänsklig destruktiv

I en värld där vrede uppfattas på olika sätt finns det uttalade kontraster mellan hur man ser på gudomlig vrede och hur mänskligt raseri fördöms. Inledningen till detta ämne gör det klart att gudomlig ilska inte alls är en spontan känslomässig reaktion, utan är en målmedveten och klok mekanism som syftar till att väcka medvetandet och återföra en person till vägen för andlig pånyttfödelse.

Huvuddelen visar att Guds vrede fungerar som ett medel för tillrättavisning: den är utformad för att hjälpa människor att inse sina misstag, ödmjuka sin stolthet och ompröva sina handlingar. En sådan korrigerande kraft har en djup innebörd och fungerar inte som ett straff, utan som en möjlighet att se sin egen svaghet och återvända till livets sanna värden. I kontrast till detta är mänsklig vrede ofta ett uttryck för självcentrerade passioner som bara bidrar till förstörelsen av mellanmänskliga relationer och splittringen i samhället. Önskan att öka sin egen överlägsenhet fördöms här kritiskt, och inte ens reaktioner på orättvisor kan rättfärdiga de skadliga konsekvenser som är förknippade med okontrollerbar ilska.

Sammanfattningsvis kan det noteras att skillnaden i förhållningssätt till Guds och människors vrede ger upphov till intrycket av en dubbelmoral, men dess rötter ligger i den grundläggande skillnaden i syftet med vart och ett av dessa tillstånd. Den ena syftar till att väcka inre perfektion och självkännedom, medan den andra bara stärker destruktiva passioner och syndfullhet. Ett sådant synsätt gör det inte bara möjligt att förstå andliga processer djupare, utan uppmuntrar också var och en av oss att medvetet välja en väg som bidrar till personlig tillväxt och andlig pånyttfödelse.

Varför verkar det vara en dubbelmoral i vissa fall, med tanke på att Guds vrede anses vara ett tillåtet svar och människans vrede anses vara en synd?

Frågan om dubbelmoral i värderingen av Guds vrede och människans vrede beror på det faktum att vart och ett av dessa tillstånd är fundamentalt olika till sin natur och sitt syfte. Guds vrede ses inte som en spontan känsla, utan som en målmedveten korrigerande kraft som är utformad för att väcka en persons självmedvetenhet och ödmjukhet. Som det står skrivet i källan länk txt: "Guds vrede är en smärtsam känsla hos dem som blir undervisade; … att genom dem låta honom lära känna sig själv och erkänna sin svaghet" (källa: länk txt). Det betonas här att gudomlig vrede syftar till att korrigera stolthet och självförtroende, vilket gör det möjligt för en person att inse sina svagheter och återvända till vägen till andlig pånyttfödelse.

Å andra sidan ses mänsklig ilska som en synd eftersom den ofta är en manifestation av självcentrerade passioner som leder till våld och förstörelse av mellanmänskliga relationer. Källan länk txt noterar: "Vrede är förbjudet av ortodoxin på samma sätt som mord. … Den som säger 'dåre' är underkastad helvetets eld" (källa: länk txt). Betoningen här är att mänsklig vrede, även om den uppstår som en reaktion på kränkning eller orättvisa, underminerar andlig enhet och kränker moraliska grundvalar, för vilka den fördöms som synd.

Intrycket av dubbelmoral uppstår alltså av det faktum att Guds vrede och människans vrede betraktas genom helt olika linser: gudomlig vrede är ett medel för att korrigera och väcka andlig självmedvetenhet, medan mänsklig vrede är ett uttryck för passioner som bara kan förvärra det syndiga tillståndet och skada andra.

Stödjande citat:
"• Guds vrede är en smärtsam känsla hos dem som blir undervisade; Denna smärtsamma känsla orsakas av införandet av ofrivilliga bekymmer i livet, genom vilka Gud ofta leder till blygsamhet och ödmjukhet i sinnet, som är uppblåst av dygd och kunskap, och tillåter det genom dem att känna sig själv och erkänna sin svaghet, efter att ha känt vilket det uppskjuter hjärtats fåfänga arrogans. Han har höga tankar och höga tankar om sig själv och berömmer sig av de välsignelser som Gud har gett honom, som om de vore frukten av hans egna dygder." (källa: länk txt)

"Vrede är förbjudet av ortodoxin på samma sätt som mord. »I haven hört», säger Herren Jesus Kristus, »att det fordom var och en som dräper» sades: »Du skall icke dräpa, men var och en som dräper, han skall dömas.» Men jag säger eder: Var och en som vredgas på sin broder utan orsak skall dömas. Den som säger till sin broder: "Raka" (tom man), är underkastad Sanhedrin (det högsta domarsätet); men var och en som säger 'dåre' skall dömas till helvetet av eld" (Matt 5:21-22)." (källa: länk txt)