Idag kan vi med entusiasm följa den häpnadsväckande vägen för det mänskliga medvetandets utveckling, där människan och naturen i tillvarons gryning framställdes som en enda helhet.

Medvetandets framväxt: Vägen från primär enhet till objektiv uppfattni

Idag kan vi med entusiasm följa den häpnadsväckande vägen för det mänskliga medvetandets utveckling, där människan och naturen i tillvarons gryning framställdes som en enda helhet. På den tiden suddades gränserna mellan sömn och vakenhet, mellan verklighet och fantasi, ut, och det primitiva medvetandet fungerade som en emotionell projektion som gav naturfenomenen ett personligt utseende och betydelse. Det var genom denna direkta sensoriska kontakt som tidiga människor, likt oskyldiga barn, såg en återspegling av sina egna känslor och förväntningar i världen omkring dem, och förvandlade naturen till något levande och medvetet.

Senare, när tänkandet blev mer strukturerat, förvandlades medvetandet till ett kraftfullt verktyg för att förstå världen, vilket gjorde det möjligt för oss att omvandla vår omedelbara upplevelse till objektiv mening. I denna process upplöstes inte den personliga erfarenheten, utan den var tvärtom harmoniskt sammanflätad med den objektiva verklighetens oföränderliga lagar. Varje ögonblick av kognition, oavsett om det är lek, tal eller kreativt självuttryck, avslöjar en tvärgående koppling mellan vårt inre liv och den yttre världen, vilket skapar en holistisk kosmisk process där personlig känsla och objektiv sanning är ett.

Medvetandets utveckling illustrerar således hur den från de första projektionerna av den inre världen på naturen utvecklades till en universell förståelsemekanism som förenar det subjektiva och det objektiva. Denna väg från primär enhet med naturen till en meningsfull uppfattning av den yttre verkligheten visar att varje aspekt av vårt väsen, från enkla förnimmelser till komplexa kognitiva processer, är en integrerad del av den universella, inspirerande och dynamiska processen att lära sig om världen.

Hur uppstod medvetandet och vilken roll spelar det i vår förståelse av världen?

I dessa källor ser man att medvetandets ursprung är förknippat med den ursprungliga oskiljaktigheten mellan människa och natur, när gränserna mellan subjektiv perception och objektiv verklighet ännu inte har skisserats. I de tidiga stadierna av utvecklingen av det mänskliga tänkandet manifesterade sig medvetandet i form av en personlig projektion av den omgivande världen. Den primitiva människan uppfattade således inte bara att världen hade medvetande, utan projicerade också sina inre känslor och förväntningar på naturfenomen och gav dem ett personligt utseende och betydelse. Detta visar att medvetandet uppstod som ett sätt att tolka världen genom direkt emotionell och sensorisk kontakt, där skillnaden mellan sömn och vakenhet, mellan verklighet och fantasi, var vag.

Vidare spelar medvetandet en avgörande roll i vår förståelse av världen, eftersom det gör det möjligt för oss att omvandla omedelbara upplevelser till objektiv mening. Vi reagerar inte bara på yttre stimuli, utan uppfattar tack vare medvetandet den yttre verkligheten som en integrerad process, där både "essensen" och själva medvetandet är närvarande. Detta gör det inte bara möjligt för oss att uppfatta världen, utan ger också vår förståelse en objektiv riktning, i form av vad som kan kallas objektiv mening. På detta sätt smälter tänkande och erfarenhet samman till en enda helhet, och var och en av våra kognitioner blir en del av en större process som förkroppsligar både personlighetens element och den objektiva världsordningens oföränderliga lagar.

Stödjande citat:

Han inte bara har världens medvetande, utan han inbillar sig att också världen, liksom han, har medvetande. Liksom ett barn som talar till sin hund eller till sin docka som om de förstod honom, tror vilden att hans fetisch kommer att lyssna till vad han säger till honom, och ovädersmolnet tänker på honom och jagar efter honom. Faktum är att den naturliga, primitiva människans ande ännu inte är skild från naturen och inte drar någon gräns mellan sömn och vakenhet, mellan verklighet och fantasi. Det gudomliga var alltså inte något objektivt, tvärtom var det medvetandets subjektivitet som projicerades utåt, personifieringen av världen. Begreppet det gudomliga har uppstått ur känslan av det gudomliga, och känslan av det gudomliga är ingenting annat än en vag och begynnande känsla av personlighet som har runnit ut. Strängt taget är det omöjligt att säga om en distinktion mellan det yttre och det inre, det objektiva och det subjektiva i förhållande till det gudomliga. Så länge det finns en känsla av det gudomliga, förverkligas inte denna skillnad." (källa: länk txt)

Husserl och Jakob, men inte Avenarius med sin "rena erfarenhet", var våra vägvisare när det gällde att fastställa detta primära givande. Från Husserl hämtar vi hans lära om "väsen" och kompletterar den i den meningen att "handling", "mening" och "objekt" är ursprunglig enhet, först då upplöst i abstraktion får vi begreppet objektiv mening, i vilken (i mening) "väsen" och "medvetande" är oskiljaktigt närvarande. Tänkandet, d.v.s. att uppleva, är en objektiv omständighet; Den karakteriseras av "medvetandetillstånd" lika mycket som av "tillstånd av objekt". Det är därför som man på de högre stadierna av den objektiva meningens utveckling t.ex. kan tala om kunskapen som en kosmisk process o.s.v. Vad den objektiva meningens lägre stadier beträffar, så deltar en mindre "del" av det så kallade existerande "elementet", men även här är de nödvändiga elementen av "kännedom" närvarande: en flytande objektiv omständighet eller objektiv mening, som senare differentieras i subjekt och objekt för "kognitionen". Vi har sagt att det är lättare att övertyga sig själv om den objektiva meningens närvaro och konkretion i de så kallade komplexa tillstånden. Efter att här ha blivit övertygade, kommer vi med nödvändighet till den slutsatsen, att varje erfarenhetsprocess också inom sig bevarar begynnelsen till denna objektiva mening, hur enkel och obetydlig den än må vara. Varje förståelse, varje process att läsa, skriva, spela piano, hålla tal o.s.v., o.s.v., om dessa processer försiggår smidigt, utan svårighet, utan särskild reflexion över dem, är alla funktioner av objektiv mening, funktioner av "rent" och icke strukturellt, okomplicerat medvetande. (källa: länk txt)

Utifrån det presenterade materialet kan man således dra slutsatsen att medvetandet uppstår som ett primärt, personligt sätt att uppfatta världen, där det subjektiva och det objektiva inte är klart åtskilda, och sedan utvecklas till en mekanism genom vilken meningsfull och ändamålsenlig kognition uppstår. Den blir en kanal genom vilken personligheten förenar den yttre verklighetens objektiva lagar och strukturer och därigenom ger en djup och omfattande förståelse av världen.