Evigt liv som motivation för andlig fulländning
I dagens värld spelar idéer om himmelsk belöning och evigt straff en nyckelroll i att forma övertygelser om självmord och livräddning. Den kristna läran, som betonar själens odödlighet, skapar en kraftfull stimulans inte bara för att konfrontera jordiskt lidande, utan också för en aktiv strävan efter andlig utveckling och moralisk verksamhet. Tanken att livet har evig mening inspirerar en person att inte ge upp det han påbörjat, utan att kämpa för möjligheten att uppnå ett tillstånd av sann salighet i livet efter detta. Självmord uppfattas alltså inte som ett sätt att bli av med smärta, utan som att beröva sig själv gåvan av evig gemenskap med det Gudomliga, där varje god gärning och varje ansträngning för att förbättra personligheten får sin belöning. Detta synsätt förvandlar livets utmaningar till en väg fylld av mening och ansvar, vilket uppmuntrar en person att uppskatta varje ögonblick och sträva efter ett högre sätt att leva.
Hur påverkar frågan om existensen av himmel och synen på självmord och religiös världsbild?Svaret på frågan visar att idén om evigt liv (himmelsk salighet) och följaktligen om evigt straff (helvetet) spelar en avgörande roll i formandet av en religiös världsbild i förhållande till självmord. Å ena sidan skapar den kristna läran, som bygger på tanken om varje människas odödlighet och löftet om evigt himmelskt liv, ett kraftfullt moraliskt incitament att bevara livet och sträva efter andlig fullkomlighet. Självmord ses enligt denna logik inte bara som ett upphörande av jordiskt lidande, utan också som ett avvisande av möjligheten att få evig belöning, vilket förvandlar det till en upplevelse av synd och andlig förlust.I ett avsnitt står det till exempel: Men dessutom är den kristna läran grundad på tanken om varje människas odödlighet och idén om evigt himmelskt liv, där Guds sanna rike skall komma och där för de rättfärdiga alla sjukdomar och sorger skall ersättas av himmelsk salighet. Tanken på detta himmelska liv, i vilket var och en kommer att belönas efter sina jordiska förtjänster, ger i själva verket en ny och stor sporre till moralisk verksamhet till gagn för andra och för ens egen uppfostran. [...] Tanken på varje människas odödlighet, tillsammans med en levande tro på en personlig Gud, som innehåller en stark drivkraft till ständig aktivitet, är samtidigt det bästa moraliska botemedlet mot självmord. Varje försök till självmord måste tillintetgöras med tanke på idén att självmord inte bara förstör den mänskliga kroppen, utan också den odödliga, individuella anden