I dag står vi inför en utmaning när kallelsen att ta hand om andra är viktigare än vår egen andliga integritet.

Det andliga jaget kontra universell självförnekelse

I dag står vi inför en utmaning när kallelsen att ta hand om andra är viktigare än vår egen andliga integritet. Ett sådant tillvägagångssätt kräver att vi offrar vårt djup, vår unika inre värld, för andras välbefinnande, vilket går stick i stäv med vårt naturliga behov av självbevarelsedrift och självuttryck. Många moderna reflektioner om detta ämne säger att sann moral och personlig utveckling börjar med att hävda sitt andliga jag, och inte med ovillkorlig hängivenhet för att tillfredsställa andra människors förväntningar.

En sådan åskådning ställer idén om egoism i den inskränkta meningen, som är förbunden med primitiva instinkter, mot föreställningen om sann egoism, där skyddet och utvecklingen av ens andliga natur blir grundvalen för en sann personlighet. När allt kommer omkring är det förmågan att fritt välja vår väg, förlita oss på vår inre styrka, som gör att vi kan förverkliga och växa kreativt utan att förlora andens ovärderliga frihet. Uppmaningen att ge sig själv helt och hållet till andra kan leda till förlust av denna inre energikälla, som är nyckeln till sann andlig utveckling.

Underskatta därför inte vikten av att bevara ditt andliga jag. Individens verkliga storhet ligger i att försvara sitt egenvärde, att tillåta sig själv att vara fri i strävan efter självförverkligande och att öppna upp nya horisonter för personlig utveckling.

Varför uppfattas önskan att tänka på andras bästa ibland som något som strider mot naturliga mänskliga instinkter, och hur påverkar det den andliga utvecklingen?

Önskan att tänka på andras bästa uppfattas i vissa fall som motsatsen till naturliga mänskliga instinkter, eftersom det kräver att en person offrar sin högre, andliga sida för en annans lycka. Med en författares ord: "Om 'altruism' kräver att en person offrar sitt andliga jag för 'den andres' lyckas skull', då är detta krav direkt omoraliskt, eftersom mitt andliga jag har absolut moraliskt värde, och den 'andres' lycka är ibland en vacker sak, men har inget moraliskt värde" (källa: länk txt). Det vill säga, ett ideal som sätter andras välbefinnande framför personlig andlig utveckling motsäger den naturliga önskan om självbevarelse och självuttryck, som är en integrerad del av personlig tillväxt.

En annan källa noterar att egoism i vanlig bemärkelse är förknippad med lägre instinkter och slaveri under den empiriska naturen, medan en sann moralisk person är ett fritt hävdande av sitt andliga jag. Som det sägs: "Att vara egoist i denna mening betyder att vara en moralisk människa, att vara en personlighet. Men i vardagslivet uppfattas egoism främst som att man följer sina lägre böjelser... Att försvara sin mänskliga personlighet betyder inte att försvara alla dess olika empiriska innehåll. (Källa: länk txt). Den betonar att strävan efter högre andlighet kräver befrielse från de drifter som är inneboende i vårt erfarenhetsmässiga jag, vilket är svårt att uppnå om idén om fullständig osjälviskhet för andras skull dominerar.

Kravet att sätta andras bästa framför sitt eget uppfattas därför som stridande mot den mänskliga naturen, eftersom det kan hindra utvecklingen av en fri och kreativ ande. Andlig utveckling, enligt ovanstående överväganden, är förknippad med avslöjandet av inre krafter och personlig integritet, och inte med ovillkorlig lydnad för andra människors förväntningar. Äkta andlig dynamik bygger på valfrihet och självförverkligande, och ett påtvingat offer för någon annans skull kan leda till förlust av denna inre frihet och följaktligen till att den andliga utvecklingen avstannar.

Stödjande citat:
"Om 'altruism' kräver att en person offrar sitt andliga jag för 'den andres' lyckas skull, då är detta krav direkt omoraliskt, eftersom mitt andliga 'jag' har ett absolut moraliskt värde, och 'den andres' lycka är ibland en vacker sak, men har inget moraliskt värde." (källa: länk txt)

Att vara egoist i denna mening betyder att vara en moralisk människa, att vara en personlighet. Men i vardagslivet förstås egoism främst som att följa sina lägre instinkter, slaveri under den empiriska naturen... Att försvara sin mänskliga personlighet betyder inte att försvara alla dess olika empiriska innehåll. (källa: länk txt)