I en värld där många människor tenderar att uppfatta ödet som en oföränderlig mening, öppnar tron upp en helt annan horisont för en människa. I stället för att passivitet blir ett sätt att leva, hjälper inre övertygelse till att se på prövningar inte som oundvikliga ödeslag, utan som en möjlighet till personlig tillväxt och aktiv självförbättring.
Konfrontationen mellan människor och gudar i den Första Tidsåldern har sitt ursprung i själva den mytologiska grunden för världen, när gudarna genom sina handlingar fastställde människans motsägelsefulla natur. Sagan om Atrahasis beskriver en händelse när den höga gudinnan Tiamat planerade att förgöra sina barn, vilket ledde till ett uppror - gudarna motsatte sig henne, och efter hennes död avrättades Tiamats enda beskyddare, guden Kingu. Det var Kingus blod som tillsattes till den lera som människorna skapades av:
Baserat på de presenterade källorna kan man anta att ormens roll som frestare var tänkt i den bredare Guds plan, där hans handling fyllde en dubbel funktion: för det första bidrog den till det faktum att människor lärde sig den sanna naturen av gott och ont genom den olydnad de utförde, och för det andra gav den grunden för att etablera principerna om vedergällning och barmhärtighet. Det vill säga, i stället för att för alltid tillintetgöra eller förvisa den entitet som var ansvarig för bedrägeriet, bestämde sig Gud för att tillämpa ett straff som var både tillrättavisande och exemplariskt.
Svaret på din fråga ligger i det faktum att det är religionen, som uppstår som en produkt av den gudomliga anden, som är i stånd att helt och fullt behärska grunderna i sunda ord. Denna idé stöds av ett uttalande från källan «1261_6303.txt", som säger:
Insikten om att Gud skapade människan av stoft har en djupgående inverkan på vår uppfattning om den andliga naturen. En sådan syn påminner oss om att vi, trots vårt andliga väsen, har en ödmjuk, materiell början. Människan, som är skapad av den enklaste substans, måste ständigt komma ihåg sitt beroende av Skaparen. Denna undervisning bygger upp en inre ödmjukhet i oss, hjälper oss att inse att vårt värde inte bara bestäms av våra högsta andliga kvaliteter, utan också av vår flyktiga materiella grund, vilket i sin tur stärker vår kontakt med Gud.