Seden att bikta sig för en präst uppstod under den tidiga kristna eran, när offentliga former av omvändelse var de första som praktiserades, och genomgick gradvis betydande förändringar.
Konstant inre arbete med sig själv är grunden för djup självkännedom och bildandet av högre värden. Det är genom dagliga ansträngningar som syftar till introspektion och kamp med inre svagheter som en person förnyar sin inre värld om och om igen och närmar sig ideal som återspeglar helighet, dygd och kärlek. Således, som källan till 757_3780.txt betonar: "Skapandet av den inre människan fullbordas inte i ögonblicket av häpnadsväckande bedrifter, utan i det dagliga livet. Människans mål är att organisera det inre livet, att skapa himmelriket inom sig själv. När vi kämpar med synden bejakar vi det gudomliga livet i oss själva och i världen. Kampen mot synden uppenbarar också dogmatiska sanningar, och vi närmar oss kunskapen om det gudomliga livet. Ett sådant liv är både uppbyggandet av Guds rike och Guds rike självt, som har kommit i makt. Orden i Herrens bön blir mer begripliga: 'Tillkomme ditt rike. Ske din vilja.'" Detta visar att det dagliga inre arbetet inte bara bidrar till att övervinna personliga tillkortakommanden, utan också till den gradvisa utvecklingen av nya, högre ideal.
Lättja inför Guds tjänst och bön anses vara den främsta orsaken till uppkomsten av andligt mörker i sinnet. Vägran att regelbundet delta i tjänsten och brist på hängiven bön försvagar det andliga försvaret, vilket gör själen sårbar för förförelser och inflytande från motståndare. Med andra ord, när en person förlorar önskan att kommunicera med Gud, berövas han en källa till andligt stöd, vilket leder till en ytterligare försvagning av sinnet och en avvikelse från sann andlig iver, vilket kan väcka mod, andlig styrka och flit i kampen mot frestelser.
Dostojevskijs verk visar idén att det i djupet av den mänskliga själen aldrig kan finnas en rent kreativ princip – den är alltid sammanflätad med en inneboende impuls till självförstörelse. Till exempel, i "Idioten", genom Lebedevs hjältes ord, förmedlas idén att "självdestruktiviteten, tillsammans med självbevarelsedriften, bor i mänsklighetens hjärta" (källa: 1280_6399.txt). Detta uttalande betonar att även de mest livssökande individerna hyser destruktiva impulser som manifesterar sig som en form av masochism i det vanliga livet.
Den paradoxala samexistensen mellan önskan om självbevarelsedrift och begäret efter självförstörelse kan förklaras som ett uttryck för den djupa dualiteten i det mänskliga psyket, där det samtidigt finns krafter som syftar till att upprätthålla livet och impulser som driver en person till självförstörelse. Enligt ett av begreppen lever både starka livsinstinkter och destruktiva tendenser i människans undermedvetna. Till exempel, som nämnts: