Maktens utveckling: Övergång från hierarki till självstyre
Mänsklighetens historia är full av förändringar, och en av de mest betydelsefulla förändringarna är skiftet från centraliserade, påtvingade maktstrukturer till ett system där samhällets öde bestäms av människorna själva. I denna process är utvecklingen av den personliga karaktären, självdisciplinen och den nationella identiteten av största vikt. Den moderna demokratin uppstår i själva verket inte så mycket på grund av formella institutioner som på grund av varje medborgares inre styrka och förmåga att bli herre över sitt eget liv och sina egna sociala processer. Detta är ett kraftprov som inte bara kräver strukturella förändringar, utan också en djup inre förnyelse – en process där personlig tillväxt och odling av den nationella andan kommer i förgrunden.
Huvudtanken med ett sådant historiskt skifte, betraktat som maktens utveckling, är att verkligt självstyre är möjligt först när människor lär sig att styra sig själva. Vår förmåga till kollektivt beslutsfattande, uthållighet och disciplin är grunden för en hållbar och motståndskraftig demokrati. Å andra sidan finns det, tillsammans med denna positiva syn på evolutionen, tolkningar som tolkar övergången från traditionella hierarkier som ett steg mot mörka krafter, där förkastandet av gudomliga eller etablerade moraliska riktlinjer uppfattas som en farlig reträtt. Detta alternativa synsätt målar upp en bild där maktskiftet är förknippat med en andlig kris och kanske till och med en ökning av negativa krafter som symboliskt förknippas med sataniska influenser. Denna dubbelhet i synsätt speglar en djup konflikt: å ena sidan önskan om frihet och personlig utveckling, och å andra sidan rädslan för att förlora beprövade traditioner och en moralisk kompass.
Sammanfattningsvis kan man säga att en verklig övergång till självstyre kräver en medvetenhet om betydelsen av individens inre styrka i formandet av den sociala ordningen. Endast genom att utveckla den nationella och personliga karaktären kan vi bygga ett demokratiskt samhälle där makten tillhör hela folket och inte en smal elit. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att alla förändringar, oavsett hur revolutionära, måste bygga på en djup respekt för mänskliga rättigheter och andligt oberoende – detta är nyckeln till säkerhet och välstånd i vår framtid.
Hur kan vi förstå den historiska övergången från en hierarkisk struktur till mänsklighetens självstyre, och varför denna process ibland tolkas som en övergång "till makt"?
Den historiska övergången från en hierarkisk struktur till mänsklighetens självstyre kan förstås som en utveckling under vilken makten förskjuts från centraliserade, toppstyrda strukturer till folkets förmåga att bestämma sitt eget öde, vilket kräver en omvandling av varje människas inre karaktär och självdisciplin. Utvecklingen mot självstyre innebär med andra ord att det är utvecklingen av den nationella och personliga karaktären och formandet av samhällets förmåga att vara herrar inte bara över sitt eget liv, utan också över offentliga angelägenheter, som blir den viktigaste grundvalen för demokratin. Så, som noterats i en av källorna,
Demokratin är den organiserade och utåt uppenbarade potentialen i folkets mänskliga natur, dess uppnådda förmåga till självstyre, till makt. Endast den som härskar över sig själv kan härska. Förlust av personlig och nationell självbehärskning... Demokratin uppfattas alltför ofta upp och ner, den görs inte beroende av den interna förmågan till självstyre, av folkets och individens karaktär. Och detta är en verklig fara för vår framtid. Det ryska folket måste övergå till verkligt självstyre."
(källa: länk txt)
Parallellt med denna förvandling tolkas ett sådant skifte ibland som en övergång "till makt". En sådan tolkning uppstår inom ramen för en viss världsbild, där förkastandet av traditionella hierarkiska eller "gudomliga" maktstrukturer upplevs som en fördjupad moralisk och andlig kris. En av texterna ställer frågan om hur det långsiktiga herraväldet av de krafter som förknippas med kombineras med tillfälliga former av teokrati och statsbildning:
"Men den förbryllande frågan uppstår om hur man skall försona å ena sidan 6.000-åriga herravälde över jorden och himlen (från vilket han påstås ha fördrivits först 1914) och å andra sidan det hundraåriga, men möjligen mindre, existensen av ett teokratiskt rike ... Något märkligt kommer ut -, som inte är lätt att störta, får ännu större makt..."
(källa: länk txt)
Således, om å ena sidan övergången till självstyre kan tolkas som uppnåendet av en ny nivå av social organisation baserad på inre styrka och självdisciplin, å andra sidan, betraktas denna omdragna väg i en rad tolkningar som ett negativt fenomen – ett tecken på avvikelse från de "traditionella" formerna av den gudomliga ordningen och som en konsekvens av detta en förskjutning av makten mot krafter som motsätter sig den andliga sanningen. Denna dubbelhet i förståelsen återspeglar en djup konflikt mellan autonomins ideal och rädslan för att förlora etablerade moraliska kompasser.
Stödjande citat:
Demokratin är den organiserade och utåt uppenbarade potentialen i folkets mänskliga natur, dess uppnådda förmåga till självstyre, till makt. Endast den som härskar över sig själv kan härska. Förlusten av personlig och nationell självbehärskning, ohämmandet av kaoset, förbereder inte bara demokratin inte, utan gör den omöjlig – detta är alltid vägen till despotism. Uppgiften att fostra demokratin är uppgiften att fostra en nationalkaraktär. Uppfostran av nationalkaraktären förutsätter att en personlig karaktär bildas. Det allmänna medvetandet och den sociala viljan bör inriktas på att utveckla personlighetens härdning. Vi har inte den inriktningen. Demokratin uppfattas alltför ofta upp och ner och görs inte beroende av den interna förmågan till självstyre, av folkets och individens karaktär. Och detta är en verklig fara för vår framtid. Det ryska folket måste övergå till verkligt självstyre. Men denna övergång beror på kvaliteten på det mänskliga materialet, på allas vår förmåga att styra oss själva. Detta kräver en utomordentlig respekt för människan, för individen, för hennes rättigheter, för hennes andligt självstyrande natur. Inga konstgjorda..."
(källa: länk txt)
Men den förbryllande frågan uppstår hur man skall försona å ena sidan 6.000-åriga herravälde över jorden och himlen (från vilket han påstås ha drivits ut först 1914) och å andra sidan den hundraåriga, men möjligen mindre existensen av ett teokratiskt rike, för Harmageddon kan bryta ut när som helst. Till och med efter det att hade kastats ner från himlen, där han förmodligen också regerade, tillät Gud honom att släppa lös ett av de blodigaste krigen och störta hela mänskligheten i katastrofer utan motstycke. Något märkligt kommer fram - den inte så lätt störtade får ännu större makt än den han hade före 1914. Men låt oss komma ihåg: Är inte hela det judiska folkets historia fylld av vittnesbörd om oräkneliga misslyckanden och avvikelser från sanningen? Det är obestridligt att allt detta skedde genom förtal. Som vi kan se hindrades han inte alls i detta av den teokrati som påstods råda vid den tiden."
(källa: länk txt)