Herren valde en verbal beskrivning av döden, eftersom det är genom ordet som en person får möjlighet att syntetisera och leva en djup förståelse av detta oundvikliga öde. Det verbala berättandet dikterar inte en färdig, externt formad bild, utan stimulerar fantasins och förståelsens inre arbete, vilket kan göra uppfattningen av denna övergång mer mångfacetterad och personligt mättad. Med andra ord tillåter ordet individen att genom aktiv inre erfarenhet och syntes av idéer tränga djupare in i dödens väsen, och inte bara observera en yttre manifestation som kanske är mindre uttrycksfull och inte bidrar till en så djup förståelse.
Med tanke på ovanstående citat kan vi säga att de högre krafterna i dessa texter inte uppfattas så mycket som att de ingriper i de minsta vardagliga ögonblicken, utan som att de har arrangerat en ordning inom vilken lidandet är en integrerad del av tillvaron. Å ena sidan beskrivs mänsklig plåga och lidande som behovet av att veta vad som är gott och ont, som en integrerad del av livet i denna tredimensionella värld. Till exempel säger en av texterna (källa: 1186_5925.txt):
När man analyserar de presenterade källorna finns det ingen direkt indikation eller beskrivning av hur de slaviska gudarna behandlade icke-ariska barn under erövringsperioden. Det som ligger närmast ämnet är beskrivningen av den offerritual som diakonen Leo nedtecknade, som talar om att ett barn muras in i grunden till en fästning i staden som ett "byggnadsoffer" till gudarna. Denna episod illustrerar att man inom ramen för den hedniska kulten med barnoffer fäste rituell betydelse, men författaren skiljer inte mellan barn från olika etniska grupper, i synnerhet nämns inte icke-ariska barn.
I det här fallet kan innebörden av versen (i samband med de följande verserna) tolkas på följande sätt: i kommunikation med Gud finns det ingen anledning att tillgripa överdriven mångordighet eller uppseendeväckande framträdanden, eftersom Gud redan känner till våra verkliga behov och önskningar. Detta är en uppmaning till uppriktighet och återhållsamhet i bönen, när det viktigaste inte är den yttre formen, utan det inre tillståndet i hjärtat som är öppet för Gud. Det vill säga, den moderna troende bör rikta sina ansträngningar på att etablera en personlig och djupt personlig relation med Gud, där ord bara är en symbol för uppriktig kommunikation, och inte ett sätt att få en synlig belöning eller erkännande från andra.
