Bibeln behandlar solens och månens roll som ljuskällor som Gud har instiftat och som i första hand fyller en praktisk funktion – de skiljer dag från natt, fungerar som tecken på tider, datum och årstider och hjälper också till att bestämma de heliga perioder som är avsedda för tillbedjan. I skapelsetexten står det till exempel:
Idén att Gud finns inom människan innebär att den gudomliga närvaron inte är begränsad till yttre manifestationer eller bilder, utan kommer till uttryck i människans innersta väsen. Detta kan förstås på ett sådant sätt att Gud, likt ett ljus i ett rum eller en eld i en ugn, manifesterar sig i djupet av den mänskliga själen och den vitala energin och blir en integrerad del av den inre världen. En källa illustrerar tydligt denna uppfattning och säger:
Enligt citaten ovan anses uppriktig omvändelse och sann tro vara de viktigaste villkoren för frälsning, oavsett vilken syndfull livsväg en person har tagit till detta tillstånd. I synnerhet säger en av källorna:
Svaret kan förstås på följande sätt: i skapelseberättelsen finns det två stadier i ljusets framträdande. Först, på den första dagen, framträder det primära ljuset, en kreativ manifestation av Guds ord, som inte är förknippat med specifika ljuskällor, utan är en manifestation av den gudomliga energi som genomsyrar hela världen. Senare, på den fjärde dagen, skapas solen, månen och stjärnorna för att reglera tiden, fungera som tecken och fastställa rörelsen mellan dag och natt.
Religiösa och filosofiska sätt att definiera Gud skiljer sig avsevärt åt, men båda riktningarna sammanfaller i förståelsen av Gud som källan till den högsta verkligheten, till vilken människan strävar genom personlig erfarenhet och intellektuell förståelse.