I dagens andliga sökande är vi ofta övertygade om att för att möta det gudomliga är det nödvändigt att ständigt sträva och flitigt söka. Men verklig visdom är att släppa ansträngningen, för Guds sanna närvaro bor redan inom oss. I detta tillstånd av inre nåd försvinner önskan att äga och uppnå något yttre mål, och en person är redo att ta emot strålglansen av gudomlig kraft, som öppnar sig helt oväntat.
Kyrkan kallar oss verkligen att älska Gud, för han är alltings Skapare, och det är genom kärleken till honom som vi kommer att förstå hela den kreativa harmonin i världen. I denna förståelse blir naturen inte ett föremål för dyrkan eller överdriven omsorg, utan fungerar snarare som ett vittnesbörd om Guds visdom och godhet, som förkunnar storheten i hans skapande kraft.
Kristna förstår att människan inte bara är ett djur med en högt utvecklad hjärna, utan en varelse skapad till Guds avbild och likhet, som har en ande, ett sinne och en unik andlig natur som djuren inte har. Enligt deras uppfattning ligger den viktiga skillnaden mellan människor och djur just i andligheten, förmågan till självkännedom och målsättande aktivitet, som inte på något sätt passar in i konceptet om enkel evolutionär utveckling från apan.
Kristi mirakel har en unik karaktär, eftersom det i honom inte bara är en manifestation av övernaturlig kraft, utan den högsta formen av gudomligt-mänskligt medvetande och en unik förening med Fadern. En av källorna säger i detalj:
Det förmodade "svåra en-mot-en-samtalet" symboliserar den djupa, inre konfrontationen och dialogen som äger rum mellan den gudomliga kallelsen och det personliga medvetandet hos varje person. Detta inre samtal speglar både en utmaning och ett ansvar: å ena sidan vänder sig Skaparen, genom skapelseakten och tron på människan, till vårt väsen med en uppmaning att svara på denna kallelse, och å andra sidan går vårt medvetande in i en motsägelsefull och komplex kommunikation där både längtan efter det universella och behovet av att bevara individualiteten är fixerade.