Paulus undervisning om rättfärdighet i Kristus uppenbarar för oss en häpnadsväckande sanning: den nåd som Gud ger genom återlösningen förvandlar en människa, men tar inte bort hennes naturliga benägenhet att synda. Inte ens mottagandet av denna oförtjänta gåva innebär en ögonblicklig och fullständig förändring i människans natur – varje troende fortsätter att vara ofullkomlig inför utmaningarna i sin egen natur.
Författaren säger att en person först och främst får gåvor från Skaparen som i grunden bestämmer hans existens och syfte. De tre viktigaste gåvorna som lyfts fram i texten kan karakteriseras enligt följande:
Begreppet "tradition" förstås här inte bara som en uppsättning historiskt formade berättelser eller reglerade riter, utan också som en levande, aktiv förbindelse som förenar kyrkans bevarade andliga arv med det praktiska förverkligandet av tron i varje människas liv. En av källorna betonar att "Traditionen är det inre, karismatiska eller mystiska minnet av kyrkan. Det är först och främst "Andens enhet", en levande och oavbruten förbindelse med pingstens mysterium, med mysteriet med Sions övre sal. Och trofasthet mot traditionen är inte trohet mot antiken, utan en levande förbindelse med kyrkolivets fullhet" (källa: 1211_6052.txt). Denna idé indikerar att traditionella traditioner förblir oskiljaktiga från den troendes dagliga erfarenhet och förverkligas som en inre upplevelse och medvetenhet om den gudomliga gåvan.
Inom gemenskapen bidrar interaktion som bygger på ömsesidig hjälp och andlig enhet till spridningen av sådana värden som tro, hopp, kärlek och frälsning, eftersom den skapar en atmosfär av livlig, mänsklig kommunikation. I en sådan miljö blir alla en del av en enda helhet, där relationerna inte bygger på principen om hierarki, utan på grundval av ömsesidig respekt och deltagande. Som det står i en av källorna: "När kyrkan säger: 'Vi kommunicerar', betyder det att 'vi älskar varandra, vi är genomskinliga för varandra'. I kyrkan kommunicerar människor på avstånd mellan två friheter: min frihet och en annan människas frihet, utan att påtvinga varandra något. ... Bara kyrkan kan uppenbara mänsklighet, sann gemenskap för denna avhumaniserande värld." (Källa: 217_1082.txt).
Den verkliga segern i fråga består inte i erövringar på slagfältet, utan representerar andens inre seger över ondskan, som förvandlar hela världen inifrån. Denna seger innebär att man överger tron på rå styrka och militär makt och ersätter dem med en djup tillit till sanningens och andlighetens kraft. Med andra ord, när en person vinner en inre seger förvärvar han förmågan att etablera verklig frid, eftersom det är andlig förnyelse som är den mest solida grunden för fred.