Påståendet att mänskligheten har brutit mot villkoren för evolutionen i universum kan tolkas som en indikation på att mänsklig verksamhet strider mot den kosmiska evolutionens naturliga processer, där harmoni och den gradvisa övergången från ordning till ett system av naturlig jämvikt spelar en stor roll. I stället för att passa in i den naturliga dynamiken i en utveckling som bygger på en balans mellan kreativa och destruktiva krafter, skapar mänskligheten genom ständiga tekniska framsteg och utnyttjande av resurser förhållanden som leder till accelererad förstörelse och till och med självförstörelse.
En del kritiker anser att evolutionsteorin fyller religionens funktion eftersom den går bortom rent empiriska fakta för att bli en omfattande världsbild med en uppsättning okontrollerbara axiom. Enligt deras synsätt kräver evolutionen en trosakt som är jämförbar med religiös visshet i det osynliga, snarare än att enbart förlita sig på bevisade observationer.
Många religiösa traditioner betonar ödmjukhet, medkänsla och inre andlig renhet, och tror att människor som har upplevt förödmjukelse, lidande och berövande har egenskaper som för dem mycket närmare gudomlig sanning. Det är genom prövningar och svårigheter som de tenderar att få inre styrka och empati, som anses vara sanna dygder på vägen till frälsning. Denna världsbild är baserad på idén att det är lidandet som exponerar det sanna mänskliga ansiktet, vilket gör det möjligt för en person att inse sitt beroende av högre nåd.
Andlighetens tillväxt ses inte bara som en evolutionär process, eftersom den inte lyder under den naturliga utvecklingens rigida lagar, som i naturen, där allt bestäms av mekanistiska processer. Andlighet består enligt källan i en persons förmåga att frigöra sig från yttre, objektiverade förhållanden – den uppstår inte "från det lägre", som inte innehåller ett element av det högre, utan kräver en aktiv, kreativ ansträngning av individen. Detta manifesteras i följande uttalande:
Myter och legender använder ofta dualiteten mellan dag och natt för att förmedla idén om livets cykliska natur, där ljus representerar vitalitet, förnyelse och hopp, och mörker representerar faror, ödets förrädiska krafter och de oundvikliga prövningar som följer med den mänskliga existensen. Dessa bilder fungerar som symboler för övergångstillstånd, där nattens ankomst inte bara innebär att dagen försvinner, utan också att en ny, ofta dyster scen inleds, fylld av osäkerhet och hot som kräver mod och motståndskraft från hjälten.
Vad kan man mena med påståendet att mänskligheten har brutit mot universums evolutionsvillkor?
Varför uppfattas evolutionsteorin av vissa som en religion, och vilka är argumenten bakom denna inställning?
Varför tror många religiösa traditioner att förödmjukade, förtryckta och fattiga människor förtjänar att komma till himlen mer än vackra och framgångsrika?
Varför betraktas andlighetens tillväxt inte som en enkel evolutionär process, utan som en uppgift som ställs framför en person för att uppnå inre balans?
Hur använder myter och legender bilder av dag och natt för att förmedla ödets livskraft, faror och lömskhet?
