Enligt det material som presenteras tror man att Skaparen älskar var och en av oss eftersom hans kärlek uttrycks i ovillkorlig omsorg om varje själ, som liknelsen om det förlorade fåret visar. En av källorna säger:
Bönen lugnar våra själar, för i den lägger vi våra bekymmer och bekymmer i händerna på Honom som alltid hör vår kallelse och svarar oss med kärlek och omsorg. När vi uppriktigt vänder oss till Gud känner vi hans närvaro, som om han är där, redo att lyssna till alla våra böner och trösta oss när vi behöver det. Denna närvaro ger oss inre frid och självförtroende, eftersom vi vet att våra smärtor och lidanden inte går obemärkt förbi.
Insikten om att Gud skapade människan av stoft har en djupgående inverkan på vår uppfattning om den andliga naturen. En sådan syn påminner oss om att vi, trots vårt andliga väsen, har en ödmjuk, materiell början. Människan, som är skapad av den enklaste substans, måste ständigt komma ihåg sitt beroende av Skaparen. Denna undervisning bygger upp en inre ödmjukhet i oss, hjälper oss att inse att vårt värde inte bara bestäms av våra högsta andliga kvaliteter, utan också av vår flyktiga materiella grund, vilket i sin tur stärker vår kontakt med Gud.
Svaret på din fråga återspeglas inte direkt i det material som citeras, men några av de citerade källorna antyder att införandet av element från islam i ett sammanhang som traditionellt domineras av en annan religion kan orsaka en våldsam och negativ reaktion.
Människor ber högt, inte för att Gud behöver sunda ord för att förstå deras omvändelse, utan för att det hjälper den bedjande att koncentrera sig, väcka sin själ och gå vidare till djupare, innerlig bön. Genom att uttala bönen högt ansluter sig en person till processen, som enligt hieromunken Dorotheus instruktion börjar med en offentlig bön och gradvis övergår i en mental bön och sedan i en hjärtats bön.
We use cookies to ensure you get the best experience on our website. Learn more.