I astronomins gryning föreställde sig vetenskapsmännen världen som en obegränsad, evig stilleståndstid, där förändringar bara skedde i vissa hörn av den, och de grundläggande naturlagarna förblev oförändrade. I dag har synen på universums struktur förändrats dramatiskt: observationer av galaxers rödförskjutning har gjort det klart att kosmos är i ständig expansion, och detta indikerar i sin tur att det härstammar från en enda punkt. En sådan vändning inom vetenskapen vände inte bara upp och ner på traditionella idéer, utan blev också utgångspunkten för nya filosofiska och vetenskapliga reflektioner om slump och determinism. Moderna forskare tenderar att se kosmisk dynamik som något där konstant rörelse och interaktion blir en källa till oförutsägbarhet, snarare än en stel ordning, som man tidigare trott. Lägg till detta en intressant observation: om rymden verkligen är oändlig och jämnt fylld med stjärnor, skulle natthimlen inte kunna ha ett enda mörkt hörn. Alla dessa upptäckter får oss att inse att universum, hur vi än uppfattar det, med största sannolikhet har sina gränser och sin början. Sammanfattningsvis visar den moderna vetenskapen att frågor om kosmos oändlighet förblir öppna, vilket får oss att forska vidare och reflektera över vår plats i universum.
Motsvarar den moderna vetenskapen idén om kosmos oändlighet?
Den moderna vetenskapen ger inte ett entydigt svar på frågan om kosmos oändlighet. Historiskt sett har astronomer betraktat världen som evig i tid och oändlig i rymden, vilket anges i uttalandet:
