Människor tenderar att glömma livets korthet eftersom en falsk känsla av obegränsad tid är inbäddad i dem. De är säkra på att det alltid finns många fler dagar framför sig, och denna tro uppmuntrar dem att slösa bort sin tid utan att tänka på dess ändlighet. En av källorna säger:
Från det studerade materialet är det tydligt att frågan inte reduceras till ett enkelt val mellan en abstrakt, djup mening med tillvaron och att sätta upp specifika mål i vardagen – båda tillvägagångssätten visar sig vara komplementära. Å ena sidan, för att lösa brådskande, individuella problem, är det nödvändigt att formulera frågor i den mest specifika formen, där alla personliga egenskaper och förhållanden tas med i beräkningen. Som det står i en av texterna:
Tron på meningen med livet och tron på meningen med livet skiljer sig åt i sin betoning: den första fokuserar på det som ger tillvaron dess djupa mening, och den andra fokuserar på sökandet efter en konkret, ultimat referenspunkt som en person strävar efter.
En verkligt andlig person kan kännas igen på det faktum att hans inre värld – hans känslor, strävanden och världsbild – manifesterar sig som en helhet, inriktad på en djup förståelse av meningen med livet och på målmedvetna, meningsfulla handlingar. En sådan person har förmågan att uppleva livet inte ytligt, utan med fullt engagemang, vilket gör att han kan förbli stabil även i tider av prövningar.
Skillnaden mellan att extrahera mening och att lägga in den i den är att man traditionellt sett kan tro att meningen redan är inbäddad i texten och att dess uppgift helt enkelt är att "extrahera" denna objektiva mening. En analys av det presenterade materialet visar dock att textens innebörd inte är något förutbestämt eller objektivt existerande. Tvärtom uppstår den i en dialog mellan läsaren och texten; Mening är "investerad" i texten när läsaren, genom att förlita sig på sin kulturella, personliga och kontextuella erfarenhet, ger den mening.