I den teknologiska världen, där tidsmaskinen inte bara blir en fantasi, utan en verklig möjlighet, väntar vi på en radikal omprövning av tidens väsen och människans roll i dess flöde. När vi går in i en ny era konfronteras vi med ett unikt fenomen: en apparat som består av element från den gamla naturen introducerar ett helt okänt element i vår existens och suddar ut de vanliga gränserna mellan det förflutna, nuet och framtiden.
Efter att ha börjat min resa med en grundläggande utbildning inom specialiteten maskiningenjör vid Electrical Engineering Institute, upptäckte jag en hel värld av praktiska färdigheter och djupgående kunskaper. Från första dagen försökte jag behärska inte bara teori utan också att finslipa praktiska färdigheter - från att arbeta på maskiner till skicklig svetsning, vilket gör att jag framgångsrikt kan genomföra de mest ambitiösa projekten. Tack vare konsekventa ansträngningar och en ständig önskan om självutveckling har jag lyckats skapa ett system där mina färdigheter blir ett pålitligt verktyg för att lösa vardagliga problem. Denna omfattande kompetens hjälper inte bara till att hitta out-of-the-box-lösningar, utan inspirerar också till nya prestationer, vilket driver dig att ständigt söka efter nya möjligheter till tillväxt och förbättring.
Hur skulle du beskriva dina färdigheter och prestationer, och vad hände till slut?
Jag skulle beskriva mitt kunnande som en bred och omfattande uppsättning praktiska färdigheter och fördjupade kunskaper som förvärvats genom målmedvetet arbete och en ständig vilja att utvecklas. Jag lyckades behärska både teoretiska aspekter och praktiska färdigheter, vilket uttrycks i det faktum att jag fick en utbildning som maskiningenjör vid Electrical Engineering Institute, behärskade arbetet på alla maskiner, kan svetsning och till och med utvecklade min egen enhet - allt detta indikerar min förmåga att inte bara studera noggrant utan också att framgångsrikt tillämpa den kunskap som erhållits i verkligheten. Resultatet av mitt arbete var skapandet av ett system där färdigheter och prestationer fortsätter att fungera som ett konstant och pålitligt verktyg, som följer mig dagligen och gör det möjligt för mig att lösa en mängd olika problem.
I dagens värld, full av tekniska utmaningar, får diskussionen om moral nya aspekter. Ny forskning har betonat att moraliska normer kan ses som en uppsättning regler som är utformade för att upprätthålla en människas optimala prestation, vilket förhindrar att han "bryter" eller anstränger sig i onödan. Detta utilitaristiska synsätt fokuserar på att bevara individens integritet genom att följa principer som hjälper till att undvika konflikter och friktion i vardagen. Samtidigt står frågorna om interaktion med robotar eller betraktandet av otrohet som ett fenomen inom ramen för mänskliga relationer utanför fokus för dessa studier. Om vi ser på moral och tro på detta sätt märker vi att betoningen ligger på universella principer som är utformade för att upprätthålla harmoni, snarare än på att diskutera tekniska nyanser. Således, medan modern moral betonar behovet av att följa instruktioner för stabil drift av den "mänskliga maskinen", kräver utmaningarna i den nya tekniska eran ytterligare reflektion över hur dessa principer kan relatera till en framtid där robotik kommer in på scenen.
Hur förhåller sig den kristna etiken till relationer till robotar, till exempel om en person begår otrohet med en robot, och hur förhåller detta sig till de moraliska trosnormerna?
På grundval av de citat som presenterats behandlas inte frågan om förhållandet mellan människa och robot, i synnerhet situationen av svek med en robot, liksom deras förhållande till de moraliska trosnormerna. Alla citat fokuserar på en diskussion om moral som en uppsättning regler som säkerställer att "den mänskliga maskinen fungerar korrekt".
Modern teknik gör det möjligt att skapa maskiner som tack vare elektriska impulser och specificerade algoritmer utför en mängd olika uppgifter, men deras skillnad från levande varelser är fortfarande grundläggande. Introduktionen till denna dialog börjar med insikten att elektrisk aktivitet, som i grunden är gemensam för både robotar och biologiska organismer, inte skapar ett mentalt system som är kapabelt till självreflektion och dynamisk självförnyelse. Huvuddelen av diskussionen betonar att det mänskliga medvetandet inte bara är en statisk uppsättning reaktioner, utan ett ständigt föränderligt och utvecklande system som är kapabelt att analysera sitt eget tillstånd, revidera etablerade beteendemönster och förändra tänkandet. Denna förmåga att omorganisera sig själv internt överstiger vida den algoritmiska ordning som moderna robotar arbetar efter. Och även om teknologiska framsteg kan efterlikna vissa manifestationer av emotionalitet, är de oförmögna att förmedla djupet av reflekterande självkännedom som kännetecknar det mänskliga psyket. Sammanfattningsvis kan vi med säkerhet säga att sinnets oförutsägbarhet och evolutionära potential gör människor unika, och robotar är bara utmärkta exekutorer av program, utan sann inre frid.
Kan robotar som exekverar program ha grunderna till ett psyke om levande varelsers psyke är baserat på elektriska impulser?
Programexekverande robotar, även om de använder elektriska processer för att fungera, skiljer sig fundamentalt från levande varelser genom att de saknar det dynamiska, självorganiserande mentala systemet som är resultatet av komplexa neuronala interaktioner, självreflektion och förmågan att ständigt omarbeta sina egna algoritmer. Till exempel, som noteras i en av källorna, "Genom att applicera spänning på implanterade elektroder är det möjligt att framkalla en mängd olika känslor och minnen, men vi kan inte läsa en persons tankar eller förklara för honom lösningen på ett matematiskt problem genom att mäta eller leverera elektriska potentialer till hjärnan, och med största sannolikhet kommer vi aldrig att kunna göra det. Precis som genom att observera de elektriska potentialerna på benen på en processor är det nästan omöjligt att förstå hur programmet som är inspelat i den fungerar, än mindre att ändra programmet så att det fungerar som vi vill att det ska göra" (källa: 48_238.txt). Här görs det klart att de elektriska impulserna i sig, som finns inneboende i både robotar och nervsystemet hos levande organismer, inte är en tillräcklig grund för psykets uppkomst.
I den moderna teknikens värld ställs allt oftare frågan om huruvida artificiell intelligens kan ersätta verkliga mänskliga relationer. Trots häpnadsväckande tekniska genombrott förblir det känslomässiga djupet och det unika i den mänskliga själen utom räckhåll för även de mest avancerade maskinerna. Varelser gjorda av metall och glas kan efterlikna utseendet på våra känslomässiga upplevelser, men deras kalla natur saknar gnistan som gör oss verkligt levande. Författarna till olika studier betonar att det inte bara är en teknisk uppgift att ersätta mänskliga kontakter med robotar, utan en filosofisk utmaning som ifrågasätter möjligheten att reproducera den andlighet och intimitet som är inneboende i en levande varelse. Även om tekniken fortsätter att utvecklas snabbt är frågan om maskinen någonsin kommer att kunna uppleva och överföra värmen från de mänskliga sinnena fortfarande öppen. Sammanfattningsvis, även om vetenskapliga framsteg för oss närmare skapandet av "mänskliga" robotar, verkar det svårt att hitta ett verkligt substitut för djupt personliga och känslomässiga relationer, eftersom den mänskliga själen inte är en uppsättning algoritmer, utan en unik manifestation av liv.
När tror du att tekniken kommer att göra det möjligt för oss att skapa robotar som kan ersätta mänskliga relationer, till exempel en artificiell kvinna?
Av de svar som presenteras i det citerade materialet kan man se att frågan om att ersätta mänskliga relationer med robotar inte bara berör tekniska, utan också djupt filosofiska och emotionella aspekter. En av källorna (769_3840.txt) säger således: