Att flyga över avgrunden är en fantastisk kombination av energi och motstridiga känslor, där varje ögonblick är fyllt av både glädje och ångest. Till en början finns det en obeskrivlig lätthet, när kroppen verkar vara befriad från gravitationen och sinnet expanderar till gränserna för det omöjliga, som en dröm, där varje cell upplever en laddning av frihet och glädje. Detta är den tid då det vanliga ramverket försvinner och ger plats för en känsla av obegränsade möjligheter och enhet med världen omkring dig. Men på gränsen till denna extas finns också en känsla som knappast kan kallas något annat än rädsla för avgrunden. Att stiga upp i luften lockar som en inbjudan till ett firande av höjder, men att titta ner brinner av hettan av inre ångest och påminner om tillvarons oundvikliga bräcklighet. Dessa två poler – lusten att sväva mot himlen och skräcken att falla – skapar en spännande kamp, där lusten att öppna nya horisonter kolliderar med medvetenheten om dödligheten. På så sätt blir flykten en symbol för en dubbel verklighet: å ena sidan öppnar den upp en värld av det transcendenta, befriad från vardagens begränsningar, och å andra sidan visar den tydligt hur nära vi är gränsen mellan liv och död. Denna känslomässiga blandning, som flödar över av passion och uthållighet, får dig att tänka på värdet av varje ögonblick som spenderas med att dansa med en oundviklig men lockande flykt.
Vilka känslor kan jämföras med känslan av att flyga över en avgrund och vad kan de symbolisera?
När man jämför känslan av att flyga över avgrunden kan man urskilja en hel rad känslor där glädje och skräck, frihet och fara är sammanflätade. Å ena sidan denna känsla av upprymdhet, när kroppen går ner i vikt och medvetandet expanderar så mycket att de vanliga gränserna försvinner - detta kan jämföras med att flyga i en dröm, där lätthet och oförklarlig glädje gör att du kan uppleva ett ögonblick av absolut frihet och enhet med världen. Denna känsla beskrivs på följande sätt:
