Efter semestern kan det finnas en nedgång i humöret av flera anledningar, både relaterade till kontrasten mellan de känslomässigt mättade stunderna av firande och vardagen, och till särdragen i en persons inre uppfattning. Under semestern upplever människor intensiva positiva känslor, vilket dramatiskt muntrar upp, men en återgång till den vanliga livsrytmen uppfattas ofta som en förlust av den magin och sysslolösheten. Denna skillnad i emotionell intensitet bidrar till känslor av tomhet, melankoli eller till och med mild depression.
Förlusten av kontakten med Gud uttrycks i en djup andlig kris hos en person: en person upphör att känna Guds levande närvaro inom sig själv, vilket leder till ett tillstånd av andlig blindhet, rädsla och inre tomhet. Före syndafallet kände människan den gudomliga andedräkten i sitt hjärta, och efter det framstår Gud för henne som något yttre och skrämmande, som förstör den ursprungliga enheten med Skaparen. En av källorna säger till exempel:
Ett tillstånd där tiden tycks stå stilla och livet är meningslöst och gripet av apati kan förstås som en djup existentiell kris. Den återspeglar känslan inte så mycket av ett objektivt stopp i tiden som av den subjektiva nedbrytningen av händelsernas flöde: vi fortsätter att leva, men det finns ingen rörelse inuti, uppkomsten av något nytt och meningsfullt. Som det står i en av källorna: "Biologiskt sett lever vi, men det finns ingen tid... I en tid av planetarisk teknologi... en ny händelse har blivit omöjlig" (källa: 1252_6257.txt). Det vill säga, moderniteten inför en stelbent ram för uppfattningen av förändringar, vilket berövar livet överraskningar och djupa meningar, vilket kan leda till en känsla av tidlöshet.
I kontexten av existentiellt sökande kan frasen "Hur man dör av ingenting" ses som en metafor för det extrema tillståndet av inre tomhet och förlusten av tidigare livsriktlinjer. En sådan fras återspeglar känslan när de traditionella meningarna i livet upplöses och en person befinner sig inför det absoluta, där den vanliga existensen förlorar sin kraft. Denna upplevelse kan tolkas som en inre kris, när avvisandet av socialt påtvingade eller tidigare internaliserade värderingar leder till ett sökande efter en ny identitet eller konstruktion av mening i livet.
Bristen på självuppoffring, eller oförmågan att "dö bort från sig själv", medför en djup inre splittring och en konstant känsla av missnöje, eftersom en person som uteslutande fokuserar på sitt eget "jag" berövas möjligheten att uppnå harmoni och integritet i personligheten. En av källorna säger:
Varför kan det bli en nedgång i humöret efter semestern, och vilka faktorer bidrar till detta?
Hur påverkar förlusten av kontakten med Gud en människas andliga tillstånd, och är det möjligt att återupprätta denna kontakt?
Vad innebär det att känna att tiden har stannat och att livet är meningslöst och apatiskt?
Hur ska frasen "Hur man dör av ingenting" förstås i kontexten av existentiellt sökande?
Hur kan bristen på självuppoffring, eller att "dö bort från sig själv", påverka en människas livsbana negativt?
