I dagens arbetsliv berömmer många drömmare absolut personlig frihet på kontoret. "Fri kreativitet! Ner med gränserna!" – dessa uppmaningar hörs från varje Slack-kanal och på varje fredagsfest på företaget. Men vad leder allt detta till? Kreativiteten börjar vissna, förnöjsamheten försvinner och sökandet efter mening flödar ut från arbetsplatsen till hundra hektiska hobbies, meningslösa försök att hävda sig och – låt oss inse det – utbrott av otäck irritation med kollegor och till och med den egna familjen. När varje anställd lämnas åt sitt eget öde i den individuella "kreativa processen" blir vårt stora experiment med frihet ett fält av intriger, där kompensation för den förlorade meningen med arbetet ersätts av besvikelse, dåliga vanor och till och med uppror mot själva samhällsstrukturen. Det som en gång var en inkubator för inspiration håller på att urarta till en arena av besvikelse och missnöje.
Den legendariska konsten att leda företag börjar där fantasin kolliderar – ibland explosivt! – med struktur. På ena sidan av ringen finns drömmare: meningssökare, idébärare, ett team som är redo att sätta kontoret i brand som en rockkonsert (och kanske, om det lämnas okontrollerat, måla salen i färgen "kosmisk gryning" efter ett överflöd av motiverande affischer). Ge dem för mycket frihet – dina Gantt-diagram kommer omedelbart att tändas, möten kommer att döpas om till "Vem kommer att hitta den förlorade KPI:n" och projektdeadlines? Det är bättre att inte ens komma ihåg dem.
Många HR-chefer brinner för global strategisk omvandling och bygger briljanta strategier som sträcker sig över gränser och driver digital innovation. Men i jakten på ambitiösa drömmar om att bli "strategiska arkitekter för global anpassning" förlorar de ofta de enkla dagliga uppgifterna ur sikte som håller saker och ting flytande. Föreställ dig att HR banar väg för nästa globala satsning medan grundläggande frågor – som semestergodkännanden eller lönefel – pyr bakom kulisserna. Storslagen strategi låter spännande, men att missa grunderna försämrar snabbt stämningen i teamet.
Styrelseskicket i globaliseringens tidevarv har för länge sedan gått bortom standardsystem och förutsägbara strategier – det är nu en spännande, nervös dans av motsägelser. En modern ledare måste kombinera mångsidighet med en bubblande, oförutsägbar cocktail av kulturell mångfald, och bygga broar mellan kontinenter, personligheter och diametralt olika syn på världen. Låter det som ett superhjälteuppdrag? Faktum är att detta är den dagliga verkligheten för alla som strävar efter att leda företaget till global framgång.
Den avgörande motsägelsen för dagens ledare kunde inte vara mer akut: varje digital innovation som är utformad för att föra oss närmare varandra understryker bara hur mycket vi saknar den mänskliga sidan av kommunikation. Videosamtal lovar samarbete, men vad sägs om magin med ett slumpmässigt leende i korridoren eller ett tyst godkännande i en blick i ett svårt ögonblick? Ju mer vi försöker förmedla värme och stöd genom skärmar, desto lättare är det att drunkna i ett hav av tomma gester och frusna leenden – räck upp handen om du någon gång har vinkat till din "hängande" samtalspartner för att på något sätt desarmera situationen. Detta är inte längre bara samarbete på distans, utan aerobatik av emotionella charader.
