Att släppa taget om en älskad är ett svårt men livsviktigt test som kräver otroligt mod och inre styrka från oss. I denna process är det oerhört viktigt att inte vara rädd för att möta vår egen smärta och tomhet, som vi ibland är så rädda för att känna, av rädsla för att denna inre tomhet bara kommer att öka lidandet. Istället för att ersätta verkliga känslor med tillfälliga och ytliga bekvämligheter är det nödvändigt att acceptera sorg och längtan som en integrerad del av vägen till återhämtning.
Känslor av hat mot det förflutna kan uppstå när negativa, ofullständigt bearbetade upplevelser fortsätter att påverka våra liv, trots att vi i nuet känner kärlek och acceptans av oss själva. En sådan motsägelse uppstår när vi har "olevda" ögonblick i vårt minne – förbittring, trauma eller besvikelser, som inte har omvandlats genom en kreativ omprövning som kan ge en ny mening till det förflutna.
När man förbereder sig för förlusten av en älskad person är det bra att utveckla förmågan att möta och leva igenom sin egen sorg utan att försöka artificiellt fylla eller undertrycka den. I synnerhet är det viktigt att inse att smärtan av förlust är en integrerad del av djupa mänskliga känslor och kärlek. Du måste försöka att inte fly från tomhet och längtan, utan att ge dig själv möjligheten att möta den, att möta dina upplevelser i deras fulla manifestation. Detta kräver mod, eftersom sann acceptans av förlust inte bara involverar intellektuell reflektion, utan också den emotionella upplevelsen av lidande som en viktig del av livet.
I den kristna kontexten återspeglar utmaningen att förlåta mördaren principen om Guds oändliga nåd, som förvandlar även den allvarligaste synd till en möjlighet till andlig förnyelse. Den här principen lär oss att det är förmågan att förlåta som fungerar som ett tecken på äkta omvändelse och djup insikt om kärnan i kristna värderingar. Det vill säga, förlåtelsen rättfärdigar här inte så mycket handlingen som den visar den förvandlande kraften av kärlek och barmhärtighet som sänts ner genom Kristus.
Emotionella sår manifesterar sig som djupa interna konflikter som uppstår på grund av motsättningar mellan personliga värderingar och en känsla av självtillräcklighet. Sådana sår uppstår ofta när önskan om självhävdelse störs och en person börjar känna sin otillräcklighet i relationerna med världen omkring sig. Det är denna känsla av förlust, sårad självkärlek, ambition och stolthet som blir källan till djupa emotionella sår som kan ha en bestående effekt och till och med leda till neuroser eller psykoser.
