Hur kan vi tolka metaforen med tysta rop och förutsägelser om jordens
Metaforen med det tysta ropet i ett teologiskt sammanhang kan förstås som ett uttryck för ett djupt, tyst tecken på Guds indignation, som trots bristen på vanliga ord ändå förmedlar ett viktigt budskap. Denna typ av tyst åkallan kan tolkas som ett bevis på att kosmos självt och till och med de döda (som symboler för evigheten) ropar ut om kränkningen av den gudomliga ordningen, vilket kräver korrigering genom de kommande straffen. I denna mening blir frånvaron av ljud, eller tystnad, ett meningsfullt tecken på en nära förestående dom, där varje stumt atomiskt bevis på världen är som ett "rop" från själen, vilket framkallar en medvetenhet om misstag och behovet av omvändelse.Denna tanke kan jämföras med idén att synd oundvikligen leder till död, eftersom Gud, som är förargad över människornas ondska, riktar straff för att väcka och inse sin storhet och rättvisa.
Som en av texterna säger: "Varför leder synd till död?Han förklarar detta med det faktum att Gud är arg och därför straffar...", vilket betonar att straff inte bara är vedergällning, utan också ett sätt att välvilligt leda en person till barmhärtighet (källa: länk txt).Dessutom fungerar förutsägelsen om jordens undergång inom ramen för teologiska idéer som ett kosmiskt tecken – en varning om att om man rör sig bort från Guds bud oundvikligen medför slutliga och apokalyptiska förändringar. Apokalyptiska förutsägelser om världens död, utarmningen av kärleken och den yttersta domens början formar själva atmosfären av oundvikligt straff för avfall från den gudomliga ordningen. En av texterna betonar: "Framför allt värderade han i kristendomen pessimistiska förutsägelser om jordens framtid, om omöjligheten av Guds rike på den. Hans religiösa patos var inriktat på apokalyptiska förutsägelser om kärlekens utarmning, om världens död och den yttersta domen" (källa: länk txt).Genom att kombinera de båda bilderna kan vi alltså säga att det tysta ropet är en symbol för evighetens och Guds tysta men allt genomträngande röst, som varnar för den nära förestående ankomsten av det slutliga straffet. Denna varning är ett tyst rop från naturen och universum självt, som hotar att kulminera i jordens undergång om mänskligheten inte sonar sina synder och återvänder till gudomlig ordning.Stödjande citat:"Jag talar bara i tystnad. Tystnaden, den oförstörbara tystnaden, är kyrkogårdens egendom ända till uppståndelsens basun. De dödas aska talar utan de ljud som det jordiska ordet behöver: genom sitt förfall förkunnar de en högljudd predikan, den mest övertygande uppmaning till de rastlösa sökare av förgängelse som bullrar på jordens yta. Och jag har fortfarande en röst! Och jag talar till er och besvarar era oförklarliga tankar, era outtalade och outsägliga frågor. Lyssna på det här! Skilj min röst från den vanliga rösten med vilken evigheten talar till tiden! "Evighetens röst är en, oföränderlig, oföränderlig. Det finns ingen inkonsekvens eller föränderlighet i den: det finns en dag, ett hjärta, en tanke. Den som förenar allt till ett är Kristus. Därifrån finns det bara en röst." (källa: länk txt)Mest av allt värderade han i kristendomen pessimistiska förutsägelser om jordens framtid, om omöjligheten av Guds rike på den. Hans religiösa patos var inriktat på apokalyptiska förutsägelser om kärlekens utarmning, om världens död och den yttersta domen." (källa: länk txt)"Varför leder synd till död? Han förklarar detta genom att säga att Gud är arg och därför straffar. Därför förstår han frälsningen endast som förvandlingen av Guds vrede till barmhärtighet, som äger rum i det gudomliga medvetandet och inte angår människans själ. (källa: länk txt)