Vishet genom prövningar: vem blir vårt fäste?

I en värld där filosofisk reflektion är sammanflätad med tekniska utmaningar och kulturella kriser frågar vi oss ofta: vem är egentligen värd att stödja oss i svåra tider?

Efter att ha analyserat texterna nedsänkta i djupa idéer om existensens essens, krismedvetande och gudomlig skapelse, kan vi dra slutsatsen att de fokuserar på globala ämnen och ignorerar de personliga egenskaper som avgör en persons sanna tillförlitlighet.

I berättelserna, vare sig det handlar om den teknologiska imperialismens filosofi, den ryska andliga traditionen eller teologiska reflektioner, ligger tyngdpunkten på förståelsen av sociala, kulturella och metafysiska processer. Vart och ett av dessa citat erbjuder en rikedom av material för eftertanke, men inget av dem ger specifika kriterier för att identifiera vem som var med dig i prövningens stunder. Således står vi inför en paradox: de mest tunga intellektuella idéerna är oförmögna att svara på frågor av primär betydelse – vem är egentligen där när allt runt omkring kollapsar.

Sammanfattningsvis, även om de källor som tillhandahålls inspirerar oss att tänka djupt på mänsklighetens öde, förblir det verkliga värdet av relationer personligt och subjektivt. Vår erfarenhet, våra känslor och vår känsla av tillit till andra är de kriterier som var och en av oss använder för att avgöra vem som har blivit ett verkligt stöd i livets prövningar.
Hur identifierar man en person som man har gått igenom svårigheter med och som man kan lita på?
Efter en noggrann analys av alla citat som presenteras kan vi dra slutsatsen att inget av dem direkt svarar på frågan om hur man identifierar en person som man har gått igenom svårigheter med och som man kan lita på. Till exempel fokuserar citatet från Kant om filosofin (källa: länk txt) på den teknologiska imperialismens problem och filosofiska reflektioner över varandets enhet, snarare än på de personliga kvaliteterna av pålitlighet eller beprövade relationer. Ett utdrag ur "Rysk filosofi" (källa: länk txt) diskuterar krismedvetenhet och den kulturella erfarenhetens särdrag, men erbjuder inga kriterier för att bedöma en person som har blivit ditt stöd i svåra situationer. På samma sätt ägnas citatet från "Guds skapelse" (källa: länk txt) åt teologisk reflektion och skapelsefilosofin, utan att beröra ämnet personlig pålitlighet efter att ha övervunnit prövningar tillsammans.

De källor som tillhandahålls innehåller alltså inte ett direkt svar eller tydliga kriterier som du kan använda för att identifiera en person som du har gått igenom svårigheter med och som du verkligen kan lita på.

Stödjande citat:
"Det är dags att säga till den mänskliga ekonomimaskinen på planeten: sluta. Detta görs redan: de åker ut i höghastighetsbåtar för att ställa sig framför valfångarnas harpunkanoner, lägger sig ner på rälsen så att militär last inte passerar. Men vilket av tågen ska stoppas nu? Kanske är det för sent? Kanske borde det första tåget på förra seklet ha stoppats? Kanske är det nödvändigt, som den bildade allmänheten i det moderna väst gör, att helt och hållet ta avstånd från vad som kallas "teknologisk imperialism", "maktimperialism", "hegemoniska strukturer" (men bakom vilka i grund och botten står den nödvändiga integriteten i tillvaron) för att "decentrera" sitt "medvetande" och dra sig tillbaka varje gång för varje skugga av beslutsamhet och målmedvetenhet, eftersom "tankens imperialism" också måste undertryckas? Men all opposition är knuten till vad den motsätter sig. Med utgångspunkt från enheten stöts tanken bort från den. Och hur kan en tanke inte börja från ingenting?" (källa: länk txt)

"Vad talar du om, min kära, vad är den nya början, när allt går åt rätt håll? Medvetenheten om kris, om kollaps, om kollaps, om en desperat situation är ljuv, eftersom den befriar dig från bekymmer. I allmänhet är erkännandet av hopplöshet sammanflätat med inre jubel. "Oförklarliga nöjen", odödlighet kan vara ett löfte. - Vad är det för fel på denna högtid - vi har nu en helgdag i Ryssland, en fest under pesten - före avgrunden? Inget riktigt dåligt. Men om semestern inte tar slut på något sätt, då kommer strängheten inte att komma i tålmodig ödmjukhet, inte i lugn nykterhet, utan i stelhet. Så har det alltid varit i Ryssland och så kommer det att bli, det går inte att göra något åt. Vi kan förlita oss på växlingen mellan en semester och en baksmälla eller ett par av dem, ett paket som en självklarhet. Du kan lita på det faktum att du inte kan lita på någonting. Klimatet på den östeuropeiska slätten har inte förändrats. Den politiska konsten är här inte i stånd till mer än teknik." (källa: länk txt)

"Människan i sig själv (utan Gud) är ingenting, ett monster som inte är skapat av Gud, en substans utan tillfälligheter. I det andra fallet (materiens skapelse?) skulle människan inte vara fri och skyldig till sin ofullkomlighet, utan helt förutbestämd genom sin ursprunglighet, och själva skapelseakten skulle vara Guds meningslösa och grymma nöje. Men i processen av hennes förnimmelse av Gud är människan ett annat subjekt, eller rättare sagt ett substrat av gudomligheten (Gottheit – gudomligt innehåll), vars första, ursprungliga subjekt är Gud. Möjligheten till en sådan förståelse ges av gudamanligheten, det vill säga av både Guds och människans offerdöd och skapelseuppståndelse. I Gud-Människan är Gud, är inte är, och människan är inte, är, är inte. Gud skapar och tillber en fri människa, d.v.s. med hans samtycke (hur skulle det kunna vara annorlunda?). Följaktligen uppstår människan själv, deltar i sin skapelse av Gud och skapar sig själv. Å andra sidan är människan tillbedjd och gudomliggjord-gudomliggjord i den mest precisa, icke-metaforiska bemärkelsen. Därför kan han inte vara annat än sin egen Skapare. Vidare, som en skapad men fullständig (och därför har övervunnit sin begynnelse-ändlighet, sin skapelse) kan Gud-människan inte annat än dö uppoffrande för att Gud, som dog för hans skull, skulle uppstå. Han uppväcker Gud genom sin död, som också är Guds självuppståndelse." (källa: länk txt)