Balans mellan omsorg om andra och självbevarelsedrift: lärdomar från Irina och Lena

Du kanske tror att osjälviskhet handlar om att ge i all oändlighet, utan att stanna upp för att fylla din egen bägare. Men i verkligheten känner sig den som aldrig slutar ge snart utmattad och tom. Jag förstår att du kanske är skeptisk till tanken på att hålla tillbaka din vänlighet av rädsla för att verka mindre omtänksam. Men föreställ dig en framtid där medkänsla inte dränerar dig, utan istället ger dig möjlighet att ta hand om andra utan att förlora dig själv.

Det var en gång, i en bullrig by, en kvinna som hette Irina, känd långt utanför sina gränser som Hjärterväktaren. Folk strömmade till hennes dörr med sina bekymmer, stora som små, och litade på att hennes känsliga öra alltid fanns där. Irina var generös: hon lyssnade, tröstade, samlade andra människors bördor, som om hennes armar var gränslösa. Men för varje berättelse hon tog del av, sänkte en osynlig tyngd hennes själ lägre, för varje handling av omsorg lämnade hennes eget kärl lite mer tomt.

Du vill inte vara någon som lyssnar av gammal vana, eller hur? Irina strävade inte efter att vända vänlighet till plikt, men för varje sömnlös natt och trött morgon bleknade ljuset i hennes ögon. Till och med hennes katt Senya, som tidigare hade varit nöjd med det tysta sällskapet, blev orolig – även de mjukaste hjärtan slits ju ut om de dras åt för hårt.

Irina, som var så hängiven, fortsatte till det yttersta, i tron att endast mer självuppoffring skulle göra henne värdig. Om varje trött person bara tog ett djupt andetag, tänkte hon, skulle det inte finnas fred? Men hennes bemödanden blev som en brunn, vars hink sjunker lägre och lägre och inte drar till sig vatten utan damm. Du vill inte att din empati ska förvandlas till martyrskap, eller hur?

En dag dök en ny flicka upp i byn: Lena, lättsam, gladlynt, vars skratt inte bar på trötthet. Lena hjälpte villigt till, men alltid inom ramen för sin egen inre frid. "Hur lyckas man lämna någons behov otillfredsställda?" frågade Irina, och i dessa ord fanns både hopp och smärta. Men Lena log: "Om du kastar dig i vattnet utan livboj kommer vi båda att drunkna. Jag tar cirklarna med mig – inte bara för andra, utan också för mig själv."

Irina kände visheten i Lenas ord, men tvivlade fortfarande. Hon hade provat många sätt - expertråd, lugnande övningar - och nu, när hon äntligen var trött, vågade hon göra mindre: "Tänk om jag bara stannar och vilar i natt?" viskade hon och väntade sig problem, eftersom vanor inte är så lätta att bli av med. Men stormen kom inte. Istället kom en mjuk lätthet in i hennes kropp, en ljuv lättnad – att inte få bära hela bördan ensam.

Från och med den kvällen förändrades Irinas oro. Hon satte gränser, inte på grund av kyla, utan för att hon insåg att man inte kan ge bort det man inte längre har. Hennes medkänsla blev en stadig lampa som lyste upp vägen för andra – och för henne själv. En riktig hjälpare vet ju när det är dags att gå i land och göra upp sin eld hemma.

Föreställ dig din egen framtid om du lär dig dansen att ge och bevara dig själv. Må din godhet vara som en klar bäck: alltid flytande, men aldrig uttorkande. Dina gränser är inte väggar, utan livbojar som håller dig på ytan och låter dig ge en hjälpande hand utan att förlora dig själv.

Och nu, när vänner kommer till Irina, möter hon dem med verklig värme, utvilad och mätt. "Jag utövar väl avvägd medkänsla", säger hon, "rik och närande." Deras skratt är klart och lätt – det är trots allt inte en börda, utan en glädje som delas tillsammans.

Och du? Skulle du vilja att ditt hjärtas ljus slocknade bara för att du glömde att vårda det? Eller kan du föreställa dig en framtid där du lyser lugnt och hel, redo att hjälpa andra eftersom du lärde dig att hjälpa dig själv först?

Sann medkänsla börjar trots allt med visdom: den låter dig förstå dina gränser och respektera dem, och hjälper dig av fullhet och inte av rädsla. Till och med solen gömmer sig bakom molnen, för att nästa dag gå upp igen med förnyad kraft.

Ha din livboj med dig och kom ihåg att ge den till dig själv när du behöver den. Genom att ta hand om din egen själ vänder du dig inte bort från världen – du blir redo att hjälpa den så mycket som behövs, och så långt som ditt hjärtas ljus är tillräckligt.